OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, det är så många som mår dåligt…

…inklusive jag själv. Men jag kan tyvärr inte skriva om det. Dels vill jag inte hänga ut människor, dels vill jag inte skriva mer om mig själv än jag redan gör.

När det blev känt att jag är homosexuell, för typ 20, 30 år sen, var standardfrågan:

”Hur gör ni?

underförstått i sängen. Nu är standardfrågan jag får:

”Hur hinner du läsa alla dessa böcker?

Den första frågan vägrar jag fortfarande att besvara. Svaret på den andra frågan är:

”Jag har inget liv.

Jag satt i princip hemma, ensam, i fem veckor under sommarsemestern och läste och hade ont. Inte ens ner till graven kom jag. Och nu är jag så gott som säker på att det lilla liv jag har förutom litteraturen ska tas ifrån mig också.

”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Det är den tredje frågan och den ställer jag. 

∼ ♦ ∼

Söndagsförmiddag med bokbyte, stryk och våghalsig klättring

Tidig start med morgonkaffe på sängen och läsning.

Jag sov bra i natt, men jag kunde inte sova i morse. Det blev tidig kaffekokning och kaffe på sängen ihop med Kära Debbie. Jag läste faktiskt ut boken. Och mer kan jag inte säga om den. Nåt inlägg om boken kommer inte idag, men en recension är tidsinställd för publicering här den första recensionsdagen, det vill säga fredagen den 18 september. Samma dag som jag ska besiktiga bilen, för övrigt.

Ur min hög med olästa böcker valde jag i morse en bok som är lika gammal som jag själv. Alltså, den kom ut samma år jag föddes, typ på stenåldern. Det är en hederlig 1960-talsdeckare, Förtroeliga band, av pseudonymen Vic Suneson. Det var min pappa som läste den typen av deckare och jag har ärvt pappas kärlek till genren helt klart.

Bokbyte från en alldeles ny bok till en bok som kom ut på stenåldern, samma år som jag föddes.

Strykhögen ropade på mig från gästrummet. Innan jag grep mig an den åt jag frukost med Hopptisarna och Förtroeliga band. Jag åt många skivor saltgurka, för jag fick ju nya gurkor igår. Efter bäddning och tandborstning gick jag in till gästrummet. Det tog en god stund, men nu har jag inte ett smack kvar att stryka. Sååå skönt!

Först söndagsfrukost med rostat bröd, många skivor saltgurka och fil…

…sen strykning.

Utöver det gjorde jag nåt våghalsigt, nåt jag inte borde göra. Men om jag inte hade gjort det hade det inte blivit gjort. Jag klättrade på mammas trappstege och satte upp en keramiktavla. Det är en oval tavla som jag fick för många år sen, typ på 1990-talet, men som jag aldrig har satt upp. Förrän nu. Och den är lite barnslig, med en ekorre och en igelkott i ett bibliotek. Fast jag gillar skylten i tavlan, den som säger Silence (Tystnad)…

Jag satte upp en keramiktavla ovanför dörren till arbetsrummet.

Djur i ett bibliotek, barnsligt, kanske, men skylten säger Silence.

∼ ♦ ∼

Söndagseftermiddag med handling och fika

Fil och bröd och jordgubbar samt ljus till halva priset.

På eftermiddagen tog jag bilen och gjorde en åktur. Jag har en rutt jag kör. Skittråkig, men den håller bilbatteriet laddat. Jag skulle kunna åka… vart som helst. Men har jag nån lust? Nej. Idag har det varit en sån där dag när allt har känts motigt. Så jag körde till City Gross. På handlingslappen stod bara fil och bröd, men jag köpte ljus till halva priset också, både värmeljus och ett stort doftljus. Jordgubbarna såg fortfarande fina ut och var billiga, så det blev en ask såna också. Och brödet var även det billigt. Jag köpte två förpackningar, en till brödburken och en till frysen.

Sen åkte jag hem och värmde på kaffe för en fika med helgens andra Noisette. Jag försökte läsa en stund, men hade ingen ro. Nån middagsmat hade jag varken tänkt ut eller köpt när jag var och handlade. Det känns motigt det också. Hur jag än försökte i helgen att muntra upp mig med god mat och dryck och lite ”pyssel” kring det hela blev det aldrig särskilt… kul. Äta ensam är ju inte det. För det mesta går det bra. Den här söndagen var hela dan tuff.

Söndagsfika med Förtroeliga band och Noisette. Men ingen ro…

∼ ♦ ∼

Plötsligt händer det, men inte mig

Totalt apatisk satt jag resten av eftermiddagen. Jag kände mig jätteledsen, men kunde inte gråta. Sen försökte jag ta mig i kragen. Jag tog fram den tredje och sista Trisslotten jag fick av Annas snälla mamma i födelsedagspresent. Jag tänkte att, plötsligt händer det. Fast det hände inte mig i alla fall. Ingen vinst.

Plötsligt händer det…

…men inte mig.

Klockan närmade sig halv sju och medicindags. Numera behöver jag inte äta till medicinen, men jag behövde äta. Det fick bli lite plockmat av det jag hade: två skivor nyköpt bröd, cheddarost, Annas krusbärsmarmelad, Digestivekex och flingor och jordgubbar med mjölk. Till medicinen ett glas Pro Viva svartvinbär. Och ja. Jag blev mätt.

Tofflisk plockmat till söndagsmiddag med Hopptisarna och Förtroeliga band.

Nu ska jag väl sätta mig i fåtöljen och bli apatisk igen tills det är dags att gå och lägga sig. Jag vet inte om jag kan sova i natt eller om mina arbetskamrater kan det. För första gången vill jag inte gå till jobbet i morgon. Och det handlar inte om att jag har väldigt ont i foten och för tillfället lite mindre ont i knäet.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Alla frågor har inte svar.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.