OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Ett inlägg om den femte delen i Ulvö-serien.
Inför sommaren och semestern 2026 nätshoppade jag en hel del böcker. Och det var ju tur, för det blev en hemester i år. Strax före midsommar beställde jag Lina Areklews bok Genom eld. Jag ville försöka avsluta en serie som jag påbörjat och som jag har gillat mycket. Sen visade det sig att det redan kommit ut ytterligare en del – så sent som i april 2026…
En våldsam villabrand på Ulvön har fört med sig att man hittat en förkolnad, fastkedjad kropp. Samtidigt har en pojke försvunnit. Sofia Hjortén med kollegor från polisen i Örnsköldsvik kallas dit. Sofia förbereder för övrigt sitt bröllop. Eller… hennes blivande make Rodde gör det, snarare. Fredrik Fröding är nybliven polis och har det tufft som ensamstående småbarnspappa. Han söker dessutom sanningen om sin bror Niklas som försvann under Estoniakatastrofen. Ett nytt spår kan förändra allt.
Det här är en serie med många teman. Lyckligtvis är författaren en driven skribent. Boken är välskriven och dessutom får hon ihop alla lösa trådar. Bokens relationstema kring Sofia är jag inte överförtjust i. Jag vet inte vad det är med karaktären, men hon sätter uppenbarligen sitt jobb främst, inte relationen hon är i, inte ens när hon ska gifta sig. Kanske är hon släkt med mig, för jag skulle göra likadant. Det är väl därför jag gillar henne! Karaktären som utgör Sofias blivande make är en hunk, men i mina ögon rätt så mycket en tönt också. Hans familj är enorm. Jag hade inte stått ut en sekund.
Fredrik Fröding-karaktären, däremot, gillar jag stenhårt. Han är en person som har haft det mycket tufft i livet. Han vågar vara svag samtidigt som han är stark. Estonia-temat är för övrigt fascinerande, det var så mycket hysch-hysch kring den katastrofen.
Kapitlen är korta, vilket jag gillar. Det är lätt att läsa en stund och avbryta, men det för också berättelsen framåt ganska raskt och det är bra i en kriminalroman. Språkligt är det bara en grej jag reagerar på: pelargonier. Idag skriver man pelargoner, utan nåt jävla i, hälsar Petiga Tofflan. Och man skriver också hellre gett än givit. Men det är petitesser.
Det här är en riktigt spännande bladvändare som slutar med en cliffhanger. Gissa om jag ska köpa del sex så snart som möjligt!
Toffelomdömet blir det högsta.
∼ ♦ ∼
De här böckerna ingår i Ulvö-serien:
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 