OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg om en bok, baserad på verkliga händelser, där en annorlunda tandläkare har huvudrollen.

Är böcker som handlar om nåns pappa intressanta att läsa för nån annan än pappans närstående? Det funderade jag lite över när jag började läsa Mats I Lundgrens bok Tandläkaren i Trehörningsjö. Jag hade fått en förfrågan om jag ville läsa och recensera boken och hade tackat ja. I slutet av maj 2026 trillade boken ner i postboxen, det vill säga ungefär en månad före det verkliga boksläppet. Efter att ha läst ut en riktigt spännande kriminalroman kände jag mig redo för nåt helt annat, en dramatiserad berättelse om verkliga händelser och personer. Tack till författaren och Isaberg förlag!

Tandläkare Ingvar Lundgren vill ha ett annat liv än det hans föräldrar hade. Som vuxen träffar han representanter för kommun och landsting i Västernorrland och vill etablera en privat tandvårdsklinik i byn Trehörningsjö. Han får det han önskar. I uppdraget ligger också att sköta skoltandvården i Gideå och Björna. Men Ingvar Lundgren gör mer än så. Boken är en dramatiserad berättelse om händelser som utspelade sig i skogskommunen Trehörningsjö mellan 1949 och 1965. Det handlar om hur en by som lever en tynande tillvaro blir en kommun med låg skatt, ett kulturellt centrum och en centralort för tre kommuner. Allt ställdes på ända på ett slagfält där en tandläkare stod främst i ledet.

Omslaget till boken visar en man som ser ganska introvert ut. Hade bilden varit nytagen skulle han ha kunnat sitta där med sin mobiltelefon. Så är det inte – han lagar en sko. Men det är ett tilltalande omslag, jag blir nyfiken på mannen.

Inlagan består sedan av en berättelse baserad på verkliga händelser och personer. Materialet som författaren till boken har gått igenom verkar ganska omfattande. Jag gillar att det fiktiva, det författaren gissar vad som sagts, till exempel, blandas med det som går att belägga. Fotografierna och tidningsurklippen förstärker det hela. Vidare tycker jag att författarens val av presens i skriftspråket gör att det hela känns äkta. Men frågan är när det blir spännande. När hettar berättelsen till? I stället blir det pilsnerfilmvarning som när bagarmästare Blomkvist ligger på soffan och jäser och känner sig lite degig. Boken är annars generellt sett välskriven och författaren är en god skribent.

Jag känner nog emellertid att den här berättelsen troligen är mest uppskattad av ”de närmast sörjande”, det vill säga de som var inblandade (de flesta kanske inte längre lever) eller deras ättlingar liksom lokalborna. Berättelsen handlar om en stark personlighet på en mindre ort, en människa jag blir nyfiken på redan när jag ser omslaget. Tyvärr får jag inte lära känna personen Ingvar, utan mest läsa om hans driftighet i lokala frågor. Ungefär som lille Mats, som författaren återkommande kallar sig själv i boken, sonen som inte heller känner sin far Ingvar särskilt väl. Och mot slutet av boken undrar jag om det mest är rättshaveri som skildras – i båda läger. En tandläkare och en rektor som inte kan låta bli att försöka påverka kommunala beslut. Och frågan återstår i slutet: för vem är detta intressant? Jag tror att den här boken till stor del har varit lille Mats sätt att ta reda på vem och hur hans var egentligen var.

Toffelomdömet blir medel.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.