OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg.

Det är ju ingen hemlighet att jag gillar deckare. Den typen av litteratur läser jag om jag själv får välja, vilket jag får. Men det ska vara bra deckare. De behöver inte vara blodiga. Det viktiga är själva gåtan – vem som gjorde det och varför. Den typen av böcker som nästan inte skrivs längre när våld och realism är ledord. Därför var mina förväntningar höga när jag öppnade Carina Burmans bok Bittert, amore, uppföljaren till Döden tar semester, femtiotalsdeckaren som kom ut 2025. Tack till Albert Bonniers förlag och Carina Burman för boken!

Deckarrecensenten Florence Florrie Granat har stannat kvar i Rom efter den mordiska bussresan. Det har blivit augusti 1956 och stan är het. Helst umgås Florrie med sin skrivmaskin och katten Bang. Så träffar hon av en händelse en kamrat från studietiden. Denne introducerar henne i en grupp arkeologer. Och så dyker adjunkt Georg Brandt upp, hennes Watson från bussresan, under en utflykt till en utgrävning. Ond bråd död blir det förstås och Florrie får använda sin skarpa slutledningsförmåga ännu en gång.

Den första delen om Florrie hade ett gult omslag och hela boken var ”perfekt i ett påskägg”, skrev jag i den recensionen. Den här gången går omslaget åt mintgrönt – vad vet jag vad färgen kallas – men den är ännu mer femtiotalig än del ett. Ett snyggt omslag bådar gott, men hur står det till med inlagan? Jag slår upp pärmarna.

Det är helt underbart att kunna resa genom litteraturen. Italien har alltid varit ett drömresmål och nu är jag i Rom igen tack vare den här boken. Författaren är en alldeles utmärkt miljöbeskrivare. Jag känner dofterna och hettan, upplever trattoriorna, maten och drycken, Roms kullar och Tibern via den skarpögda Florrie. Hon, som precis som jag, inte estimerar strumpor i sandaler, nåt som påminner mig om min gamla Italienfrälste latinlärare, för övrigt. (Han lärde oss latin med italienskt uttal.)

Florrie reflekterar mycket över kläder, människor och diverse ting i tillvaron. Lite roligt är det också att hon träffar på ett och annat kungligt majestät. Sånt kan tyckas ovidkommande och inte tillföra nånting till berättelsen, men i det här fallet har det betydelse. Dels visar det på Florries förmåga att notera detaljer och dels har vissa klädesplagg centrala roller i ett visst brott. Det tar emellertid ganska lång tid innan det sker nåt dödsfall. Ungefär en tredjedel in i boken händer detta. Innan dess har det endast förekommit stölder. Lite för långsamt och utdraget, kanske, men notera att det är +30 grader i Rom. Och okejrå. Författaren bygger upp en stämning och hon gör det alldeles lysande. Dessutom håller hon sig på runt 300 sidor, ett perfekt omfång för en deckare. Författaren är en driven skribent och jag hittar inte ens ett litet korrfel.  Pluspoäng också för kapitelrubriker i stället för siffror.

Jag tror att många skulle säga att Carina Burman gör pastisch på 50-talsdeckarförfattare som Maria Lang. Min åsikt är att hon har en alldeles egen stil att skriva 50-talsdeckare. Och hon var inte ens född då. Vilken jäkla bedrift!

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i Florrie-serien:

1. Döden tar semester
2. Bittert, amore (läs inlägget ovan!)

Livet är kort.