OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Ett inlägg om Tom Alandhs senaste dokumentär.
Ibland behöver en påminnas om att en inte har det värst eller sämst. Jag kan ha ont och må skit, men än så länge är det hanterbart. Igår bänkade jag mig just i tid för att se Tom Alandhs senaste dokumentärfilm Min död är min. Tom Alandh har egentligen slutat att filma, så jag blev positivt överraskad.
Den här cirka 50 minuter långa dokumentärfilmen handlar om kompositören och pianisten Stefan Nilsson. Stefan Nilsson fick diagnosen ALS. Sjukdomsförloppet gick snabbt. För ungefär ett år sen när den här texten skrivs valde han att avsluta sitt liv. Den 25 maj 2023 blev hans fru Lotta änka.
I början av filmen är Stefan Nilsson med och berättar lite om hur hans liv har förändrats av sjukdomen. En efter en avtar hans förmågor, men han är helt klar i knoppen. Eftersom han vet att slutet är oundvikligt och att det går undan bestämmer han sig för att avsluta sitt liv. Dödshjälp är inget som vården praktiserar i vårt land. Exakt vart Stefan Nilsson vände sig får vi tittare inte veta. Men frun Lotta berättar om själva dödsdagen och de sista timmarna. Det är oerhört gripande att höra om både Stefan Nilssons smärta och den sista dagen. Han tillbringar den med sina älskade omkring sig och de pratar och pratar – och Stefan bastar.
Den här dokumentärern är tuff att se, men se den. Den ger perspektiv på tillvaron. Tom Alandhs mjuka berättarröst och hans fina porträtt är fantastiska. Och jag känner en sån tacksamhet till huvudpersonen och Lotta för att de ville dela med sig av detta.
Toffelomdömet blir det högsta.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.