Kära dagbok…

Jag blev bjuden på laxmiddag hemma.
Det här inlägget har jag börjat skriva hur många gånger som helst. Och raderat. Mina dagboksinlägg måste pauseras. Övriga inlägg som recensioner och annat kommer som vanligt. Inte för att jag vill göra nån dagbokspaus, för jag behöver verkligen skriva, utan av andra skäl. Så nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag är 60 år, besvärlig och först nu har jag förtstått hur ensam jag är, nåt jag inte riktigt har fattat tidigare.
Igår kväll hade jag tänkt gå och provsmaka ostron för första gången. Det blev inte heller av. Men jag blev bjuden på laxmiddag i mitt hem.
Under fredagskvällen läste jag boken jag har fått för recension. Jag har läst en del nu på lördagsmorgonen också. Det här sitter jag och skriver i sängen och nu protesterar ryggen, så jag måste avsluta. Jag ska fixa till mig och ge mig ut. De planer jag hade igår för den här dagen skrinlägger jag nog. Lusten är borta.

Sedvanlig start på en lördag som lär bli allt annat än vanlig.
∼ ♦ ∼
Utdrag ur min bucket list:
- provsmaka ostron
- bli tydligare
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Tungt i mig också just nu❤️KRAM på dig!
GillaGilla
❤️
GillaGillad av 1 person
KRAM❤️
GillaGilla
Kram!
GillaGilla
Trist att du känner så..hoppas det snart känns bättre igen ❤
Ostron kommer jag aldrig att smaka, jag vet att jag inte klarar den konstistensen..:)
GillaGilla
Det är inte lusten att skriva egentligen som är borta utan lusten att informera alla om allt (eller det mesta). Jag bestämde mig för att skriva dagboksinläggen bakom lösen, för jag måste skriva, annars går jag sönder.
Ostron tror jag inte att jag skulle gilla, men jag har länge velat prova. Tyvärr blev det inte av i fredags.
GillaGilla
Ibland kan det vara skönt med lås på ”dagboken” – kram !
GillaGilla
Låsningen är en konsekvens av ett misslyckande. Jag vill gärna skriva öppet, jag har inget att dölja, men det har andra och för att överleva behöver jag bli likadan då.
Kram tebax!
GillaGilla