Kära dagbok…

Kände mig som om det var jag som var flickan/tanten på kyrkogården i morse…

Hostan from hell har hittat mig. Den är så där torr och retlig, särskilt när jag ligger ner. Det känns som om luftrören är fulla av slem som jag inte får upp. Så jag kör med bricanyl när det blir som svårast att andas och dricker mycket vatten. Hostan kommer i attacker. I morse infesterade en sån attack mig. Det slutade med att jag klev upp och försökte sova i fåtöljen. Eftersom den inte går att fälla ut längre (vajern har gått av) satt jag väldigt obekvämt och var rädd att ryggen skulle protestera. Till sist la jag mig på soffan och slocknade mitt i ett host. Ett par timmar sov jag väl kanske så när Fästmön tittade fram frunt hörnet från smatten mellan sovrummet och Salen. Jag kunde gå och lägga mig i sängen en stund då, dricka lite kaffe och läsa min bok på gång en stund. Men jag kände mig som om det var jag själv som var flickan, egentligen tanten, på kyrkogården…

Citrus hoppade in i lektunneln. Det får illustrera att jag förhoppningsvis är på väg ut ur sjuktunneln.

Sen hände nåt. Jag tog mig i kragen. Eller… jag såg alla dammråttor i sovrummet. Såna är säkert inte bra för mig att andas in. Efter frukost på balkongen tog jag ett varv med dammsugaren, som stod framme efter att Anna dammsugit en del av rummen den veckan jag var bortrest. Det som underlättade var att jag kände mig feberfri och inte illamående idag för första gången på flera dar. Jag kollade inte med termometer, men jag kände ingen feber. Sen betade jag av rum för rum, långsamt och med vätskepauser emellan. Det gick bra. Det kändes som om Citrus placering av sig själv i lektunneln illustrerade att jag förhoppningsvis är på väg ut ur sjuktunneln. I vart fall mejlade jag min chef och frågade om det är OK att jag försöker jobba lite light hemifrån torsdag och fredag. Det var det. Om det inte funkar, så är det bara att jag sjukanmäler mig igen. Jag blir mest stressad av att tänka på allt som inte blir gjort, så stressen får mig väl att piggna till. Eller bita ihop. Jag har väldigt svårt att vara sjuk numera, trots att jag gnäller desto mer. Till vem? Mest här hos dig, kära dagbok. Ingen annan lyssnar som du.

Anna gick iväg för att jobba mitt på dan. Hon startade diskmaskinen och den plockade jag ur lite senare när jag hade vilat ordentligt. Jag lät tvättmaskinen arbeta ett par gånger. Strykhögen växer, men den orkar jag inte ta tag i. Soporna i hallen hann inte Anna åka ner och slänga innan jobbet, så det gjorde jag senare när jag hade duschat och var klädd.

Men först fick jag leta efter Citrus… Hon låg inte längre kvar i tunneln. Jag letade överallt, eller i alla fall på hennes samtliga favoritställen. Katten var bara borta! Så kom jag på att en annan kisse lyckats bli utstängd för ett tag sen. Det visade sig att Citrus hade blivit instängd. När jag öppnade dörren till sovrummet och böjde mig ner för att kolla under sängen hittade jag henne. Hon låg visserligen på en favoritplats, men en plats där hon egentligen inte får vara: ovanpå min kabinväska. (Ytterligare ett tecken från katten, denna gång att jag inte får resa bort på ett tag?)

Citrus hade smitit in till min kabinväska.

Efter kurragömmaleken med Citrus blev jag ganska trött och slut. Så jävla pigg är jag inte, men jag kan nog klara av att jobba light och hemifrån ett par dar. I morrn har jag varit sjuk en vecka – det borde gå åt rätt håll, tycker en. Sen är det ju helg. Anna är ledig på fredag, fast inte för att göra nåt roligt utan för att gå på begravning. Hon har inga känningar av min infektion, vilket är tur eftersom hon ska träffa ganska många äldre personer.

∼ ♦ ∼

Till middag åt jag torskrygg från igår, den goda middagen som Anna lagade till bara så där, med en massa nyttigheter i. Jag åt också knäcke med kaviar till för att få sälta. Plättarna som är kvar kan jag äta i morrn.

Annas goda torskrygg med nyttigheter samt knäcke med kaviar för sältans skull.

∼ ♦ ∼

I kväll ska jag försöka besvara ett mejl från Tom. Han skickade en transkribering av ett brev som min farfar Mansfield skrev i december 1939 till släktingarna i England. Finland, som farfar, farmor och pappa bodde i, hade just blivit anfallet. Farfar ville berätta att de levde och att farmor och pappa var evakuerade till finska landsbygden. Farmor och farfar var då 30 år, min pappa tolv. Så rörande…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.