Kära dagbok…
Tisdagen var vikt för besök i Stöllestan* och vänträff med Inna. (Inna heter nåt heeelt annat, men kallas för Inna.) Men en ledig dag som denna tisdag måste inledas på sedvanligt vis – med löäsning och kaffe på sängen. I morse blev det dessutom bokbyte, från ett Brightonmysterium av år 1965 till svenska, litterära hemligheter.
∼ ♦ ∼
Ibland är det ju så att drömmar går i kras. Men ibland går de i uppfyllelse. Oavsett vilket tror jag att det gäller att inte sluta drömma. Somliga av oss är bra på det, andra är ängsliga och oroliga, mycket på grund av det de har med sig i bagaget. En del som blir sårade reser sig visserligen gång på gång. Vissa av dem har dessvärre fått skador för livet. Kan de repareras trots att en mer än har passerat livets halvlek? Vågar en drömma..?
”Make a wish come true…” För tio kronor på Återvinningen i Motala.
∼ ♦ ∼
Idag var det jag som satt vid ratten och vännen FEM bredvid. Det är cirka 1,5 mil till Stöllestan och det var alldeles lagom. Det är en puttrig liten stad och jag sa ofta när jag var i 30-årsåldern att jag ville leva mitt liv som pensionär där. Nu lär pensionärslivet dröja eftersom min årgång får påbackning med två år. Dessutom lär jag inte ha råd att gå i pension eller gå ner i arbetstid i förväg på grund av de val jag har gjort. Bland annat tycker jag att det jobb jag har just nu är väldigt roligt och stimulerande. Men det finns en hel del fina små hus i Stöllestan där jag skulle kunna tänka mig att leva mina sista år.
Vi hittade en bra parkering och hann besöka en och annan affär innan vi strålade samman med Inna på Hamilton för fika. Jag var dagen till ära uppklädd i orange, min älsklingsfärg och Innas hatfärg. Men vi hade trevligt ändå. Ibland känns det inte som om det har gått ett helt år sen vi sågs sist.
Tyvärr var samtliga antikaffärer i Stöllestan stängda denna augustitisdag. Dumt! Men det gick ju att titta i andra affärer och shoppa andra saker. Jag köpte presenter till mig själv och andra samt två flaskor vin. Det ena vinet köpte jag mest för namnet, det andra för att jag inte har druckit det tidigare och för att det kostar lite mer.
På vägen hem till Motala stannade vi till hos vår favorittant på Figurinen först. Jag handlade inget, njöt bara av att titta och prata med tanten. Men jag var sugen på att köpa telefonkatalogen från Vadstena av år 1962.
Efter detta svängde vi in till Återvinningen. Inte heller här handlade jag nåt, även om jag såg en och annan bekväm stol – och hård bäddsoffa i galon.
∼ ♦ ∼
Finske Pinnen jobbar och jobbar, trots att han har semester. När jag anlände renoverade han en toalett. Igår upptäckte han att verandan behövde åtgärdas. Han är så duktig, arbetar hårt och intensivt och bäst av allt – avslutar alla projekt han påbörjar. I viss mån sker även ett samarbete med hans sambo. Det är härligt att se hur gulliga två personer, som har varit ihop sen den ena var 16 år fortfarande kan vara mot varandra.
Men vi var väl alla värda en god middag, i afton på Restaurang Balkan, som mamma och pappa var så arga på, fast mitt värdpar har höjt till skyarna. Jag åt god pasta, drack en Bamse-öl och åt friterad camembert. Bara det sista var ju så värt…
∼ ♦ ∼
Alltså ärligt… jag tror INTE är stensäker på att jag har gått eller lär gå ner i vikt de här dagarna i Motala…
Nej jag lär inte gå ner i vikt.
∼ ♦ ∼
*Stöllestan = en Vadstenabos namn på sin egen stad
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 