Ett inlägg om en sorgebok.

Tidigare i våras bad jag Blue Publishing att få recensera Louise Wallins lyrikbok Vi behöver prata om att du dog. Boken tog sin lilla tid på sig att anlända och jag fick påminna två gånger. Men så trillade den ner genom brevinkastet och landade på hallmattan en onsdag i slutet av maj. På lördagsmorgonen samma vecka läste jag boken. Stort TACK till såväl förlag som författare!

Den här samlingen dikter handlar om författarens pojkvän som gick bort i cancer 2016. Författaren själv skriver att dikterna är henens kärleksförklaring till Robert. Men dikterna skildrar förstås även tankar och känslor en närstående till någon som snart ska dö kan bära på.

Jag läser boken långsamt. De korta dikterna fyller mig med både sorg och hopp. Det går inte att förbli oberörd, trots att dikterna är så avskalade. För även om Robert redan har en cancerdiagnos när de blir ett par finns livsviljan och livskraften där. Till dess att den släcks ut och övervakningsmaskinerna blir tysta och stilla.

Orden träffar mig med en kraft jag inte trodde var möjlig – jag har varit förskonad från att förlora en partner i sjukdom. Och sorg är någonting personligt, något som var och en upplever och hanterar på sitt sätt. Den här boken kan vara en god tröstebok, trots att den inte väjer för döden. Skälet är att författaren vet vad hon skriver om – ingen tvekan.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.