Kära dagbok…

Typisk fågel i Metropolen Byhålan.

För en tio år sen, så där, brukade jag åka ner till mamma till påsk. Våren hade alltid kommit längre i Metropolen Byhålan. Oftast var det varmare där och vi gick promenader längs med vattnet, mamma och jag. Jag sov på golvet i hennes TV-rum. Genom den öppna balkongdörren kunde jag höra måsar och andra fåglar. De senaste dagarna, när jag har varit ledig och kunnat ligga kvar i sängen, har jag öppnat sovrumsfönstret. En del morgnar har jag trott att jag har varit i Motala igen, för fiskmåsarna har skrattat utanför och småfåglarna har sjungit. Sen slår det mig att så inte är fallet. Jag är där jag är. Just nu är bara saknaden så stor. Det händer väldigt mycket här. Ändå känner jag att jag aldrig riktigt hör till. Inte nåns dotter, inte nåns mamma, inte nåns syster. Jag är bara på tillfälligt besök i verkligheten. I natt var sovrumsfönstret öppet hela natten.

Våren har alltid kommit längre i Motala.

Tung läsning.

Nån ro att sova lite längre denna sista lediga dag hade jag inte. Oron härjar i kroppen. Jag ser fram emot nästa helg, men jag vet att Fästmön ser fram emot ytterligare en resa nästa månad. Nej, jag är inte avundsjuk, jag önskar bara att jag kunde vara lite mer här och nu och njuta av det. Jag försökte läsa en stund när jag hade tömt kattpottorna och sopat i hallen (Sisyfosarbete), men boken var så tung, så tung att jag gav upp och satte mig vid datorn för att skriva dessa glättiga rader (<== ironi) i stället.

Samtidigt har jag också insett att jag behöver vila mina händer från skrivandet. Jag har mycket ont. Vissa fingrar är avdomnade hela tiden. Ibland värker händerna.

∼ ♦ ∼

På förmiddagen försökte jag ta mig för nåt vettigt, men det var svårt. Jag var ner till soprummet en tur och passade i samma veva på att hämta upp en flaska sockerfri julmust från källarförrådet. Efter frukosten busade jag en stund med katterna innan jag torkade golven i hallen och köket. Medan jag bäddade kokade jag ett par ägg till annandagens middag. Tänkte mest sätta fram rester, men ett par ägghalvor var slinker alltid ner och mina från långfredagen var slut. Givetvis gjorde jag ett par nya till Anna också.

Frukost annandag påsk.

Ur klädkammaren i Pojkrummet passade jag på (rummet belägras snart igen) att ta fram min rullväska samtidigt som jag ställde in vinterbootsen. Nu får det vara nog med snö! Jag har funderat lite på vad jag ska packa till nästa helg. Än så länge har jag bara slängt ner underkläder och strumpor i väskan samt lite i necessären. Jag har också nätshoppat kontaktlinser för tre månader. Annars har jag mest läst och Tisslingarna mest slappat – somliga har slappat mer än andra.

Lucifer slappade på balkongen…

…Citrus på mattan i Bokrummet.

En klädhög är också ett bra slapparställe.

∼ ♦ ∼

Jag kände mig som finska flaggan – blå och vit – i vårsolen.

På eftermiddagen satt jag mest och läste, men behövde pausa då och då eftersom boken som sagt är väldigt tung. Jag gick och tog ut pengar för jag ska klippa mig efter jobbet i morrn och min frisör tar bara kontanter. Sen gick jag och mötte Anna när hon hade slutat jobba. Hon var lite sen, så jag fick en god stund i solen som värmde mycket. Jag kände mig lite som finska flaggan – blå och vit, framför allt vit. Annars var det färggrant med vårblommor. Det är en kort, men underbar tid just nu.

Middagen gick ganska snabbt att trolla fram för jag hade förberett en del. Vissa saker skulle bara plockas fram, andra bara micras. Tre snapsar och en starköl drack jag till och idag kom jag ihåg lika många snapsvisor.

Scilla och nån mer vårblomma.

Gul krokus.

Annandagsmiddag, mest rester.

∼ ♦ ∼

Rena kläder är framlagda, jobbväskan nästan färdigpackad och alarmet är ställt på 6.15. I morrn bär det av till jobbet igen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.