Kära dagbok…

Nej, allt handlar inte om mig. Allt kretsar inte kring mig. Men jag har känslor, tro det eller ej. Känslor av att aldrig riktigt räcka till, att vara ett påhäng. Det mr Där uppe har förenat har jag tagit isär. Fast mäta mig med blodet som förenar kan jag aldrig. Det är inga små ting.

Det har gått en tid och jag inser att jag förstår min mamma mer nu. Eller jag tror att jag förstår vissa saker – jag kan ju inte kolla och fråga henne.

När nåt går sönder och man lagar det blir det helt, fast inte som förut. Sprickor syns, skärvor kanske saknas. Om ditt hjärta brister går det faktiskt inte att laga med Karlssons klister. När nåt har krossats förändrar det människor. Men allt går inte att förlåta. Jag vill bara gråta. Så upptäckte jag att jag plötsligt inte kan det heller. Bara hjärtat slår. Slår så hårt att det känns som om det är på väg att hoppa ur kroppen.

En bild från när jag kunde gråta.

∼ ♦ ∼

Toakonst.

Efter jobbet igår hade jag bokat bord för födelsedagsbarnet och mig själv på Kitchen & Table. Den riktiga födelsedagen skulle firas på platsen där vi hade vår första dejt. Det blev en fin middag, med god mat och rikligt med vin i glasen. Dessutom fann vi oss vara provtestare av en påskdrink. Och jag lovar dig, kära dagbok, den förfinades så pass att det är en drink jag mycket väl kan tänkas beställa nästa gång. Tom Collins är lite bas, i övrigt spännande smakkombinationer som jag inte tänker avslöja här. Utmärkt service och gott såväl på fat som i glas gör att jag definitivt kommer tillbaka.

En halv Toast Skagen till förrätt var alldeles lagom.

Första provdrinken.

Kyckling till huvudrätt.

Dubbel espresso.

Förfinad påskdrink till perfektion.

En titt i spegeln.

∼ ♦ ∼

Jag sov inte mycket i natt och jag sov dåligt. Tiger jag ihjäl detta finns det inte. I morse tömde jag kattpottorna på skit som vanligt. Fyllde på sand eftersom det behövdes. Bäddade. Gav Citrus mat på bänken eftersom hon inte åt det Anna hade serverat till frukost ur skålen på golvet. Slängde kattskit på vägen till jobbet. Det var en solig morgon med nån plusgrad och promenaden blev skön.

Citrus ville ha frukost på bänken.

För första gången på länge kände jag att jag genomled arbetsdagen. Det handlade inte om att arbetet var tråkigt, svårt eller nåt annat negativt utan att det var tungt i sinnet. Roligast idag var en lunch med en före detta arbetskamrat på gamla avdelningen. Det blev inte bara ros och ris utan även fisk och ris och prat, förstås. Eftermiddagen ägnade jag åt diverse jobb.

Fisk och ris – och prat! – till lunch.

I kväll vet jag inte vad som händer. Jag tänker mest ta det lugnt och läsa. Boken jag har lånat av Anna är så spännande. Bäckström är på TV. I morrn blir det utgång igen, denna gång med mina närmaste arbetskamrater.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.