Kära dagbok…

Onsdagskväll ensam med katterna. Ryggen började naturligtvis bråka, så jag låg på golvet, la upp benen på fotpallen, gjorde rörelser, lånade Fästmöns massagekudde. Men det ville inte riktigt bli bra. Det känns som om en nerv kommer i kläm – fast bara då och då. Jag hade tänkt skriva och läsa. Att sitta var svårt. Lucifer betraktade mig misstänksamt från soffan där jag låg på golvet. Sen beslutade han sig för att tvätta sig. Citrus höll sig på golvet hon också, dock inte förrän jag klev upp. De undrar väl, kattstackrarna, vad jag håller på med.

Citrus la sig på golvet när jag hade klivit upp.

Lucifer tvättade sig i soffan.

Konstiga prioriteringar här och vak, nej var…

Renées brygga tittade jag i alla fall på när Anna kom hem. Helt slut var hon. Dagens läkarbesök skulle hon egentligen skulle ha gjort tidigare i veckan men doktorn dök inte upp. Sjukhuset skickade därför en ny tid till idag. Bara det att hon jobbar och fick inte ledigt. Nu lyckades hon flytta fram besöket in i mars. Det gäller att tagna prover inför besöket är aktuella. Jag tycker att det är SKIT på ren svenska att hon inte kunde få gå ifrån ett par timmar för sin årliga läkarkontroll. Det är ju inte som att hon ska ha semester för att gör nåt lattjo lajbans utan gå till doktorn. Arbetsgivaren är en av våra lokala största: Uppsala kommun. Ibland tycker jag för övrigt att kommunen gör konstiga prioriteringar. Snöröjningen efter ovädret var jättebra skött, men sandningen på trottoarer samt gång- och cykelbanor var anmärkningsvärd enligt mig som promenerar till och från jobbet. Helt klart prioriteras cykelbanorna här i stan. Fast det kanske inte är så konstigt när det finns ett kommunalråd som bara ääälskar cyklar (cyklar när h*n är i Uppsala) och tåg (åker till sin partner i Stockholm). Att kommunens chefer sen inte prioriterar sina anställda är ytterligare minus i kanten för dem.

∼ ♦ ∼

Idag var det plusgrader och blandat underlag på trottoarer och gångbanor. Det vill säga det var både slaskigt och snorhalt. Anna hann och varna mig per sms, så även om jag tog lättviktsjackan idag fällde jag ut dobbarna på bootsen. Det tog mig ändå 25 minuter att gå till jobbet mot vanligen 15-20. Sen är det inte bara så att en måste titta neråt för att upptäcka eventuella isfläckar. En måste vara uppmärksam även på sånt som kan falla från taken (snö, istappar) och trafikanter som kan skvätta vatten och slaks från pölar med smält snö.

På våning tre jobbar jag nu.

Jobbmässigt har det varit en lugn dag med få möten. Jag petar lite här och var och får ändå en del gjort. Många är också glada för min skull, att det verkar ha löst sig på den organisatoriska jobbfronten. Jag känner att jag är för gammal för att orka med nåt nytt eller nåt mer strul.

Det är roligt att vara tillbaka på plats och träffa arbetskamrater igen. Många går tillbaka mer successivt, medan andra, såsom jag själv, är här i princip varje dag. (Det blir undantag för min del i mars.) En bra sak som pandemin har fört med sig är att vi verkar prata mer, både med människor vi känner och människor vi inte känner. Det blir en del spännande möten. Som häromdagen när jag skulle hem åkte jag samma hiss som en kvinna som jag aldrig träffat tidigare i jobbhuset. Vi började småprata och hon berättade att hon jobbade med universitetets gamla byggnader, såsom Carolina Rediviva, Gustavianum med flera. (Gustavianum renoveras just nu, jag passerar varje morgon, men ser fram emot nyöppningen hösten 2023.) Exakt vad hon gör hann vi inte riktigt med att avhandla, men hon fotade en byggnad under den bit vi hade sällskap efter hissturen samt berättade att hon målar. Vilken spännande person!

På Gustavianum finns en mumie, men under renoveringen vilar den på annan plats än sin ordinarie.

∼ ♦ ∼

Nu är det snart helg och det ska bli underbart skönt. Jag ser förstås Antikrundan i afton och amatörvärderar som vanligt. I morrn blir det kanske så att jag bjuder min sambo på en drink och kanske middag på lokal – om vi orkar…

Men med tanke på det som händer i världen är det mesta… småsaker just nu…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.