Ett recension av en nyutkommen bok.

Tidigare i månaden fick jag via e-post en förfrågan från Hoi Förlag om jag ville recensera två böcker. Jag tackade ja till en av dem eftersom jag kände att den andra boken är av en genre som inte riktigt är min bag. Boken jag tackade ja till var En fallen man av Håkan Lindgren. Och den kommer ut samma dag som det här inlägget publiceras. Tack till Hoi Förlag för att jag fick läsa och tycka till om boken!

Oscar jobbar på ett hotell i Göteborg. En dag faller han från hotellets sjätte våning. Oscar överlever fallet, men hamnar i koma. Det omgivningen inte inser är att Oscar hör allt runt omkring honom trots att han varken kan prata eller röra sig. Han inser att han faktiskt har varit utsatt för ett mordförsök. Dessvärre har polisen lagt ner utredningen. Den enda som vill ta reda på vad som har hänt är Oscars syster Kitty. Eller möjligen också Oscars fru Stella..?

Kapitlen i boken är relativt korta. Såväl tid som berättarperspektiv växlar. Eller egentligen är det inte berättarperspektiv som växlar, utan perspektiv utifrån de olika inblandade personerna. Intressantast tycker jag som läsare är Oscars reflektioner och känslor där han ligger oförmögen att kommunicera med omvärlden. Det är mycket realistiskt skildrat.

Dialogerna tiden före fallet är ibland lite onödigt pratiga. Jag har svårt att se hur alla ord har med nutiden att göra. Jag kan också tycka att det blir lite för många växlingar vad gäller tid och personer/perspektiv. Några färre perspektiv och inblandade personer kanske hade gjort det enklare för mig som läsare att hänga med i svängarna och berättelsen något mer strukturerad. Det känns ibland som om författaren svävar ut lite väl mycket. Nu är emellertid varje kapitel föredömligt märkt med datum och år och även med namn på den person det handlar om. Utom när det gäller Oscar, för han är ju bokens berättarjag.

Jag hittar ett förargligt stavfel. Förutom det är det språkliga helt OK. Det är en van författare som skriver.

När jag recenserar böcker skriver jag ibland om verkens form. Det vill jag göra den här gången också, helt enkelt för att jag tycker att omslaget är så snyggt. Jag gillar så kallat danskt band, men jag gillar även färg och form på omslaget till En fallen man. Det är rent och snyggt och ger rätt känsla, en lite hisnande sådan, inför läsningen.

Toffelomdömet blir högt. 

Livet är kort.