Ett inlägg om en brittisk spänningsroman.

Tidigare i år kom jag över ett secondhand-exemplar av Fiona Bartons bok Änkan. Det blev inledningen till en ny författarbekantskap som jag har fortsatt, nu senast med boken Barnet av samma författare. Denna gång kostade jag på mig ett helt nytt pocketexemplar.

Barnet är uppföljare till Änkan och ingår i Kate Waters-serien. Men boken tar inte vid där Änkan slutar utan kan faktiskt läsas helt fristående. Det är i princip enbart vissa karaktärer som förekommer i båda böckerna.

I Barnet hittas kvarlevorna av ett spädbarn i samband med att ett hus rivs. Kvarlevorna är av äldre datum, men inte så att de är historiska/antika. Uppenbarligen är ett par, tre kvinnor intresserade av fyndet. En av dem är journalisten Kate Waters, en karaktär som även finns med i Änkan.

Författaren skildrar framför allt kvinnorna i boken med några, inte alltför många penseldrag. Ändå är det lätt för mig som läsare att se typerna framför mig. I det här fallet bland annat en åldrad mamma vars bebis stals från sjukhuset och den rätt näriga journalisten Kate Waters. Kate Waters-karaktären har en förmåga att nå fram till människor – hon är en fena på att hitta vägar in till dem. Männen i boken är ganska bleka figurer, möjligen får de lite utbrott då och då.

Det tar ganska lång tid innan den här boken blir riktigt spännande. Anledningen är att jag inte är på det klara med syftet med framför allt en av huvudkaraktärerna som kommer till tals. Det gör berättelsen ganska seg. I slutet kommer förstås förklaringen och den kunde jag inte lista ut i förväg. Det blir mycket spännande och mycket känslomässigt.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.