Ett inlägg om en memoarbok.

Varje år i april fyller Fästmön och jag år. Anna är fyndigare än jag när det gäller presenter. Hon gör dessutom finare paket. Nåt som ofta är inslaget från oss båda till varandra är en bok. Förra året till födelsedagen gav jag Anna Björn Hellbergs memoarer, En sorts memoar. Björn Hellberg är en av hennes favoritförfattare och hon har i sin ägo alla hans böcker förutom de tolv ”tennisböckerna”. Memoarboken blev emellertid inte läst förrän i år. Strax därpå kastade jag mig över den, för även jag gillar Björn Hellbergs deckare.

En memoarbok är en bok med tillbakablickar ur nåns liv. Såna böcker kan ofta var lite skrytiga. Den här boken är skriven av nån som definitivit inte skryter utan äger en stor, inneboende självinsikt. På ett både roligt och medryckande sätt berättar Björn Hellberg om sitt liv, mest sitt yrkesliv, och alla de spännande människor han har träffat genom åren. Björn Hellberg är inte bara författare utan även journalist, främst sportjournalist. Vidare är han känd från såväl radio som TV, till exempel TV-frågesporten På spåret. Tillsammans med Ingvar Oldsberg har han synts på många upptåg i rutan. Oförglömlig är hans skapelse vid drejskivan. Jag bjuder på den här:

Den här boken är skriven med en stor glimt i ögat. Dessutom är den välskriven. Här finns varken stavfel/korrekturfel eller grammatiska fel. Björn Hellberg är nämligen en språkpolis, en större sådan än jag. Vår avsky för ”kommer att” delar vi emellertid till fullo.

Boken gav mig många timmars underhållning. Mycket hade jag hört förut via Annas högläsning. Kapitlen om tennisjounalistiken läste jag kanske mindre noggrant än övriga kapitel, men det har med mitt ointresse för sport att göra.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.