Ett recenserande inlägg.

Tidigare i april blev jag kontaktad av en representant från Wahlström & Widstrand med en förfrågan om jag ville läsa och recensera Nina Lykkes senast utgivna bok på svenska, Nästa! : en läkarroman. Det passar väldigt bra just nu eftersom tillvaron inte längre omfattar så mycket liv och aktivitet utanför hemmet. Som många andra jobbar jag hemifrån, men enbart vardagar dagtid. Kvällarna försöker jag fylla med vettiga saker som att läsa ännu fler böcker än jag redan gör. Det som också fick mig att nappa är att jag gillade Nina Lykkes förra bok väldigt mycket och att det känns bra att läsa en annan typ av böcker (relationsromaner) än den genre jag vanligen väljer att läsa (kriminalromaner). Tack till förlaget!

Husläkaren Elin bor sen ett tag i hemlighet på sitt läkarrum på jobbet efter att ha lämnat sin man Aksel. Bakgrunden är att Elin, via sociala medier, fått kontakt med en gammal pojkvän, Bjørn. Kontakten och mötena med Bjørn liksom det faktum att Aksel får ihop det med grannen och Elins väninna Gro gör att Elin lämnar hemmet. Berättelsen börjar lite bakåt i tiden och fram till nutid. Under 20 år har Elin jobbat som doktor och tagit emot patienter med olika krämpor, undersökt dem och gett dem råd. Som jag uppfattar det har Elin väldigt svårt att lämna sin läkarroll även när hon är privat. Dessutom lever hon inte direkt såsom hon lär. Ganska snart står det till exempel klart att hon dricker för mycket.

Elin är en lyssnare och genom hennes lyssnande och övriga inblandades samtal med henne växer berättelsen fram. Själv har inte så många som lyssnar på henne, möjligen fejkskelettet Tore. Bilden av Elin förändras under läsningens gång. Här skildras ganska närgånget flera olika relationer, mellan de inblandade paren men också mellan Elin och hennes mamma. Det som gör att skildringarna känns så äkta är att författaren inte väjer för att ta med även det futtiga, det lite löjliga beteendet som vuxna människor får när de inte riktigt klarar av att vara vuxna. Samtidigt låter författaren mig som läsare reflektera själv över detta. Eftersom jag är en sån som inte gillar pekpinnar tilltalar det mig mycket. Träffande nog känns dessutom många situationer jobbigt bekanta. Relationer är minsann inga enkla grejor.

Boken är välskriven och här finns varken stavfel, korrekturfel eller några grammatiska fel. Dessutom håller berättelsen fullt ut och karaktärer och dialoger är trovärdiga. Kapitlen är ganska långa, men boken är annars föredömligt lagom i sitt omfång – strax över 220 sidor.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta.

∼ ♦ ∼

Tidigare läst av Nina Lykke:

Nej och åter nej

Livet är kort.