Ett inlägg om en film.

En påskafton med bara tråkigheter på TV såsom Mark Levengood och corona. Jag orkar inte med det där tunga och jag orkar inte med galor. Mark Levengood trodde jag var fast i Finland, men han kanske åkte gräddfil till Sverige? Nej, fy sicken trist inledning. Förlåt!

Vi bestämde oss för att se en film som jag spelade in på DVD-hårddisken i november förra året. Filmen Ted – För kärlekens skull (2018) var inte precis nån komedi den heller. Begåvade Ted Gärdestad, som filmen handlar om, tog sitt liv en midsommar i slutet av 1990-talet.

Filmen skildrar Ted Gärdestads liv och karriär. Hur mycket som stämmer överens med verkligheten vet en ju förstås inte, men klart är att Ted kunde välja mellan tennis och musiken. Det blev musiken. Han var en av mina svenska idoler på 1970-talet och jag älskade skivan Ted på bilden här intill. Kunde varenda låttext utantill. Men Ted… begåvade Ted, som blev psykiskt sjuk, började höra röster, blev Bhagwanlärjunge och som försökte återvända till musiken. Två fruar, en sambo och två barn. I filmen skildras bara en fru. Varför då, kan en undra.

Så sorgligt och ändå… en viktig film som lyfter fram inte bara en person som gick ur tiden för tidigt utan även det faktum att psykisk sjukdom till trots kan en människa vara väldigt duktig. Porträttlikheten hos skådespelarna är väl sisådär, men jag hajade till när Fästmön sa att kvinnan som spelade Povel Ramels fru i själva verket är Povel Ramels dotter på riktigt och dessutom Ted Gärdestads första fru. Likaså spelar Niklas Strömstedt sin pappa Bo.

Toffelomdömet blir högt. Det här är en bra, gripande och mycket sevärd film.

Livet är kort.