Kära dagbok…

Tromboflebiten blir i alla fall sedd här på bloggen. Här en bild från igår kväll.

Bli sedd… Vill inte alla bli sedda..? Jag vet inte, men jag känner mig av olika skäl lite som Osynliga Damen på flera plan. Kanske borde nån undra hur det är med tromboflebiten ijenklien. Eller är alla så jävla upptagna med att tvätta händerna? Ja ja, jag misströstar lite. Det här med tromboflebiten är bara en grej där jag känner mig osedd. Jag orkar inte rapa fler, det gör faktiskt ont i själen och det gör mig inte gladare.

Så det är enklare, kära dagbok, att skriva här. Om tromboflebiten. För den är faktiskt rätt farlig för min hälsa. Igår kväll tyckte jag att den blev ondare igen, det vill säga den del av den som är ovanför knävecket. Jag vet inte vad mer jag ska göra, jag tar får mina sprutor, försöker röra på mig och när jag sitter gör jag det med benet högt när jag kan. Lite svårt på jobbet, men jag har faktiskt suttit med vänsterbenet upp på skrivbordet. Jag blir trött av tromboflebiten. Trött därför att sprutorna gör min produktion av röda blodkroppar ännu långsammare än den redan är. Jag medicinerar. Jag har perniciös anemi. Det ger trombocytopeni. Anemin gör mig trött och glömsk, det finns även andra symtom, men dessa två har jag. Med sprutorna blir även detta värre. Kanske är det därför jag utesluts ur vissa sammanhang? Det märks att jag är… glömsk..?

∼ ♦ ∼

Igår kväll var vi väl inte de muntraste gökarna hemma. Det är svårt att vara just munter när det inte finns nåt direkt att se fram emot som resor, vinprovningar, bio, restaurangbesök etc. Dessutom behöver både Fästmön och jag jobba så mycket vi kan. Gymnasisten jobbar också på bra, men på distans. Det är ingen optimal lösning även om jag tycker att det verkar gå bra och att han är disciplinerad. Idag skulle han träffa några kompisar och plugga tillsammans. Det är en bra idé, tycker jag, som förfasades lite över hur många ungdomar som gick och drog på stan igår när jag gick hem. Frågan är om det var så klokt att stänga gymnasieskolor…

∼ ♦ ∼

Idag jobbade jag på jobbet på förmiddagen. Bland annat hade jag en introduktion. Vi satt på lagom avstånd från varandra under typ 90 minuter. Vid lunchtid gick jag hem för att fortsätta jobba hemifrån.

Familjen Katt tycker fortfarande nog att det är konstigt att vi är hemma så mycket och ofta alla tre. Jag tycker att Mini äter dåligt, men i övrigt verkar hon må bra. Hon alternerar med sina sittningar hos Anna och mig.

Mini en stund hos mig…

…och en stund hos Anna.

Lucifer är en riktig bråkstake just nu och Citrus har svårt att freda sig. Det kanske är bra att nån av mammorna ofta är hemma och kan avstyra bråket…

Lucifer är tillfälligt ”snäll”.

Citrus är alltid söt.

Min skrivbordsstol är fortfarande populär, men när jag viker bort filten är det som att katterna förstår att nu ska mammisen sitta där och jobba. Idag plockade jag förresten med mig webbkameran från jobbet hem. Det känns lite jobbigt med den där buggen som uppstår när jag kopplar hemdatorn ur dockan och skrivbordet på datorn hela tiden vill vända sig uppochner när jag deltar i Zoom-möten… Igår kväll såg vi förresten GW medverka på distans i Brottsjournalen. Det funkade det med.

Jag har varit och handlat och i kväll jobbar Anna.För min del blir det till att läsa ut Sherlock Holmes-boken och se till att Gymnasisten äter men också gå igenom månadens räkningar och deklarera. Än så länge klarar vi oss. Värre är det för småföretagarna. Jag stödköper när jag kan. Senast igår köpte jag en påse småbröd hos Butiken på Hörnet. Det blev perfekt till kvällsmat igår och idag samt även lunch. Jo jag veeet. Det är våffeldagen idag, men vi siktar på att äta våfflor nån gång när vi är hemma alla tre.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis kan jag meddela att skeden jag fotade på en av jobbtoaletterna igår och la ut på Instagram fortfarande ligger kvar… Varför ligger den där överhuvudtaget, kan en fråga sig…

Varför ligger det en sked på en toa på jobbet?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.