Ett inlägg om en ny svensk deckare, den tjugoförsta i Maria Wern-serien, dessutom.

I januari månad kunde en förboka signerade exemplar hos Bokus av Anna Janssons kommande bok Dödslistan. Självklart ville jag både äga den tjugoförsta boken i Maria Wern-serien och lika självklart ville jag ha ett signerat exemplar. Anna Jansson är ju en av mina klara svenska favoritförfattare inom deckargenren. I början på mars kom boken ut och hittade hem till mig. Jag började läsa den ganska så omgående – efter att ha avslutat en annan svensk deckare som delvis handlar om lite samma saker…

I bokens centrum står, förutom polisen Maria Wern, förstås, den unga Agnes. Agnes har blivit utsatt för sexuella övergrepp sen hon var tolv år. Hon kan varken anförtro sig åt sin mamma eller sin mormor, så det blir barnmorskan Elisabeth som får veta en del av det Agnes har varit med om. Elisabeth har startat en hemlig Facebookgrupp, Ullsaxen. Inte krävs det nån större slutledningsförmåga vad gäller mördarens identitet (eller..?) när plötsligt misstänkta men friade våldtäktsmän hittas mördade. Männen har fått namnet Erinya inristat i huden och intill kropparna ligger… en ullsax. Samtidigt ska det hållas rättegång mot en man som misstänks ha våldtagit en kollega till Maria Wern. Förstärkningen i form av Ragnarsson från Rikskrim blir snarare ett hinder. Maria Wern misstänker att han skyddar nån. Eller är han rent av inblandad själv?

En ung tjej i centrum även i denna bok, alltså. Inget fel på det, även om det känns lite tjatigt. Anna Jansson hanterar emellertid svängningarna mellan unga vuxnas och äldre vuxnas tankevärldar lite bättre och djupare än Viveca Sten. Själv blir jag förstås extra nyfiken på barnmorskan som bär ett namn jag helst skulle vilja radera ut. Vad har hon varit med om som har fått henne till att starta en hemlig grupp på Fejan? Och vilka är de andra som är med i gruppen?

Kapitlen i den här boken är lite längre än kapitlen i de böcker jag senast har läst. Och plötsligt inser jag att det inte är helt fel. Jag har lite svårt att hänga med i persongalleriet, som jag tycker är aningen för stort och som innehåller en del irriterande personer. Dessutom undrar jag om Maria Werns barn aldrig blir stora… Nåja, jag gillar det jag läser, spänningen författaren bygger upp och att vara på Gotland i fantasin. Och jag gissar friskt vem som är vem av ”de skyldiga”, men Anna Jansson överlistar mig. Boken avslutas dessutom med en cliffhanger. Härligt!

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.