Kära dagbok…

Dan blev grå direkt tack vare insinuanta toner i mejl.

Det blev en kall, men solig start på måndagen. Jag hade sovit OK och även om det var kämpigt uppför till jobbet i morse var jag på gott humör. Först. Hälsade på folk, log. Sen blev jag mejlbombad innan min arbetsdag startar (jag börjar klockan åtta) och texten var skriven i en sån insinuant ton att jag gick i försvar direkt. Först blev jag förbannad, för jag hade fan inte gjort nåt medvetet fel. Jag undrade för mig själv varför har det tagit två veckor för personen att reagera. Sen blev jag ledsen, för jag tyckte att det antyddes att jag saboterade ett samarbete. Inte vet jag om det verkligen var så illa menat, men en sån start på dan och arbetsveckan… Ja, du fattar, kära dagbok. Jag hade bara lust att gå hem igen. Den här dan som började så… mer än hyfsat blev plötsligt lika grå som när jag gick ut på promenad igår… Jag får försöka tänka på det F sa till mig häromdan, att jag överreagerar eftersom jag har blivit illa behandlad. Men jag blir förbannad på mig själv också för att jag inte har mer teflon och pokerface. I lördags fick jag höra av sambon att jag himlade med ögonen, vilket jag själv inte uppfattade att jag gjorde. Men jag hade ingen spegel framför mig, så jag vet inte. Note to self: jag behöver träna på att nollställa ansiktet och att täcka in känslorna i teflon.

Brev till Oscar…

Igår skrev jag ett brev till mitt fadderbarn Oscar. Jag hade riktigt dåligt samvete, för jag har fått tre brev på ganska kort tid och inte besvarat ett enda. Nu har han börjat skriva till mig på egen hand, på engelska, men det sista brevet hade en bror till honom författat. Det är sjukdom i familjen och jag är förstås orolig och funderar på om och hur jag ska kunna hjälpa. Det är ju inte precis så att jag kan åka dit och hjälpa till rent praktiskt. Samtidigt känner jag att jämfört med det jag gör på jobbet just nu vore det det vettigaste att göra. En riktigt insats. Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå varför arbete med människor är lägst värderat i vårt samhälle. Det övergår mitt förstånd att jag som jobbar med IT och kommunikation har så mycket mer betalt än den som jobbar med vård av och omsorg om människor. Mitt yrke har så mycket högre status än ett vårdyrke. Det är verkligen inte rimligt. Brevet till Oscar skrev jag ut på jobbets skrivare – det fick universitetet faktiskt bjuda på. Adresserat kuvert hade jag med mig och frimärken köpte jag på hemvägen och då postade jag brevet också. Ett brev till en liten pojke i Afrika. En pojke som jag inte kan göra nåt annat för än skicka pengar till hans uppehälle och vård.

Den här får jag vänta ett tag till på, men räkningen för sex andra böcker kom idag.

Pengar ja… jag lägger mest sånt på mat och dryck, framför allt vin. Men också böcker. Idag kom en faktura från Bokus. Jag blev tvungen att kolla upp den lite för summan var 666 kronor… Nej, det var ingen räkning från Djävulen utan räkning på både reaböcker och böcker som jag beställt i samband med att jag förbokade ett signerat exemplar av Anna Janssons kommande Maria Wern-deckare, den tjugoförsta i serien. Bokrean startar i morrn, så har jag tur kommer mina böcker till helgen. Jag har inte så många olästa böcker kvar hemma, nämligen. Ett paket med sex olästa böcker är på väg, varav fyra är kriminalromaner, en är en fackbok om Sherlock Holmes och en bok handlar en utvald/besatt? flicka. Anna Janssons bok kommer  inte förrän nästa månad, för Dödslistan, som är titeln, släpps den 5 mars.

Jag har gjort ett snabbt överslag av månadens utgifter, jag hittade en intressant ledig tjänst som jag sökte och med det tror jag att den här måndagen kan läggas till handlingarna för min del. Gymnasisten kom till oss idag efter skolan för ett par, tre veckors (?) boende. Annars har det inte hänt mycket.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.