Ett inlägg om ett chiantivin.

Surt! sa Tofflan om vinet.

En helg utan vin går ju inte. Nog blev det både bubbel och vin i fredags. Igår blev det öl och vin. Till Anna skulle komma hem från jobbet på lördagskvällen hade jag köpt hem tre ostar, varav två av cheddartyp. Ur vinskåpet plockade jag fram en flaska Brolio 2017 och luftade dess innehåll. I samband med en cookalong 2009 drack jag senast vinet, då av årgång 2005. Nån djupare dykning ner i vinet gjorde jag inte då, mer än att jag klassade vinet som lätt.

Brolio är alltså ett Chiantivin gjort i Toscana. Sangiovese är huvuddruvan kompletterad med merlot och cabernet sauvignon. Jupiters blod, sangius jovis, som huvuddruvans namn sägs härstamma ifrån, är den viktigaste druvan i Italien.

Alkoholhalten ligger på 13,5 procent. Sockerhalten är mycket låg, under tre gram per liter. Priset för en flaska är 129 kronor. Systembolaget rekommenderar vinet till mörkt kött, typ lamm, nöt eller vilt. Jag har tidigare ätit kyckling till vinet och igår kväll alltså lagrade, smakrika hårdostar.

Så här kan en läsa på Systembolagets webbplats om vinets smak och doft:

”Nyanserad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, salvia, plommon, kakao, kanel och hallon. […] Kryddig, nyanserad doft med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, salvia, plommon, tobak, choklad och vanilj.

Jag tyckte att vinet smakade väldigt surt, vilket jag uppfattade att även min sambo tyckte. En svag doft av tobak noterade jag, liksom en svag smak av ljusa bär.

Kanske hade det här vinet passat bättre till varm mat, rentav nån pasta. Till ostarna kom det inte till sin rätt. Toffelomdömet blir bara medel.

Livet är kort.