Kära dagbok…

Tisdagsmiddag, tillagad av sambon.

Det är inte alla förunnat att få komma hem till en middag. Det är inte heller alltid mig förunnat och det är inget jag tar förgivet. Men igår var det så där extra, extra gott och behövligt. Sambon serverade ugnsbakat lax med potatis, romsås med sprit madeira i (!) samt vitt vin i glasen. Underbart! Vi åt alla tre tillsammans och jag kände mig som en del av en sorts helhet. Just måltider är ett sånt tillfälle när en antingen är ”med eller inte”.

Resten av kvällen tog vi det lugnt med kvällskaffe och havrekakor framför TV:n. Jag orkade inte läsa, ens, knappt följa med i svängarna i Brottsjournalen. Natten gav mig hyfsat god sömn. Jag vaknade vid femtiden, men klev inte upp förrän nån timme senare. Två av tre skulle iväg på morgonen, så det krävs en viss planering för att logistiken ska fungera. Anna följde med sin snälla mamma på ett besök i vården och det är jag övertygad om blev väldigt, väldigt uppskattat. Att Anna själv skulle behöva lite vård för ryggen blev tyvärr ställt åt sidan. Tänk att våra ryggar alltid ska lägga av när vi behöver dem som bäst.

∼ ♦ ∼

Nej, jag tänker inte ge upp, men jag tränar på att försöka svälja det som är mindre bra och stå ut. 

Igår lyckades jag inte få kontakt med en viss person, i morse lyckades det. Jag har nämligen beslutat att ta hjälp och behövde prata strategi samt ställa frågor av typen ”får det verkligen gå till så här?”. Tyvärr fick jag veta att ”jodå, så här får det gå till”. Vid ett nytt möte på måndag eftermiddag ska jag bolla lite mer.

Förmiddagen i övrigt ägnade jag åt två möten. Vid det senare pratade vi roller och jag fick på en rak fråga (från mig) veta att jag har både en chef och en arbetsledare och de är inte samma person. Efter mötet hann jag ta en fika. Resten av förmiddagen ägnade jag åt ett universitetsövergripande projekt där jag är kommunikatör. Jag får nämligen fortsätta med en del saker som jag tidigare har gjort och det här är en av dem. Kanske har det att göra med att jag drar in pengar till avdelningen, vad vet jag. Det jag vet är att jag har bestämt mig för att inte ge upp, bilden ovan till trots. Det finns många som vill jobba med mig och det hämtar jag kraft ur. Det som är mindre bra får jag träna på att försöka svälja och stå ut med. Tills vidare. Det finns ju vin och sånt att ta till hemma.

På eftermiddagen traskade jag iväg på nätverksträff och sen gick jag faktiskt hem. Jag lägger inte längre det där lilla extra på jobbet, jag har tappat sugen och fokuserar i stället på det jag blir beordrad att utföra. Inget mer. Men… nätverksträffen handlade om intern kommunikation och gav väldigt mycket. Jag kan inte riktigt förstå vissas ointresse i detta ämne som ständigt är aktuellt. (Kanske beror det på ett bulldozeragerande?) Träffen i sig var förlagd till Universitetshuset och vi höll till i en sal där jag faktiskt var på seminarier på typ vikingatiden. Kaffet var gott, jag norpade två kakor och bokade in ett arbetsmöte tidigt i morgon bitti. För även om mitt fokus ligger på det jag beordras att göra känner jag ändå nånstans ansvar för mitt arbete. Det kan ingen ta ifrån mig.

Det vackra taket i Universitetshuset kan jag fota miljoner gånger.

Ett tänkvärt konstverk i salen där vi höll till.

∼ ♦ ∼

Efter nätverksträffen gick jag hem, som sagt, och gjorde bara ett par småsaker för jobbets räkning samt stämde av dagen med sambon. Nu är det dags att värma en skål tomatsoppa.

∼ ♦ ∼

Domkyrkan fanns där i morse och hade kontakt med kranen. Den stod kvar när jag gick hem.

I morse.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.