Kära dagbok…

Söndagsmiddag. Men var är sambon??? Ute och spyr?

Nog blev det överraskande med söndagsmiddag igår. Överraskningsmomentet låg i att jag hade lagat den. Det är väl typ andra gången eller nåt som jag lagar mat på Main Street. Nej, en underdrift, men jag kom av mig lite av olika skäl under sommaren 2018. Till hösten tyckte jag att det var bäst för alla inblandade att jag köpte och intog mina huvudmåltider på lunchen på jobbet. Min dumma mage tyckte att det var bättre också, fast… jag ska inte sticka under stol med att jag ofta är sugen på nåt ändå på kvällarna. Kaffe, framför allt, eftersom jag inte kan dricka jobbkaffet. Nåja, på bilden här intill ser det ut som om sambon hastigt lämnade middagsbordet igår. För att spy? Nej, faktiskt inte även om en skulle kunna tro det eftersom jag hade lagat maten. Bilderna efter maten kan också tyda på vissa förgiftningssymtom – alla sover utom Mini, som lyser med sin frånvaro… (Större delen av det här stycket är ironiskt skrivet med en touch av skämtlystnad. Jag häcklar mig själv, ingen annan.)

Förgiftad?

Sömnmedel i maten?

Söndagskvällen avslutades med en Beck-film från 2016. Jag hade visst inte sett den. Den gjorde mig trött så att jag kunde sova hyfsat ända till klockan fem i alla fall.

∼ ♦ ∼

Minusgrader i morse.

I morse vaknade jag av kattkrafs och magont. Ryggen är rätt OK, men magen reagerar nästan betingat – jag har inte fått i mig nåt från kaffeautomaterna på jobbet under hela helgen. Den gångna helgen fick jag, bråkande rygg till trots, lite energi tillbaka. Kanske för att jag gjorde annat än jobbade i torsdags. Idag på måndagen var jag helt slut redan på förmiddagen. Jag tror att jag skulle behöva transplantera hela magen.

Det hjälpte inte heller att det var minusgrader. Jag tog ett par andra skor på fötterna och frös inte, men… fan… minusgrader… Det som gjorde mig än mer betänksam är att inte ens alla de som hälsade på mig med ett leende på väg till jobbet gjorde mig gladare mer än för stunden.

På jobbet inleddes dagen inte alls som vanligt. Vi har delvis bytt e-postadresser och det ställde till det för mig. Varken min mejl eller min elektroniska kalender fungerade. Efter felanmälan och dagens första möte var det dags för det första mötet med nya chefen och nya enheten. Det blev presentationsrunda och jag har fått många nya kollegor som jag inte kände till sen tidigare. Därefter blev det lite föreläsning och lite försök att engagera medarbetarna. Under mingelpausen passade jag på att gå ner till datorn för att se om jag kunde lösa mitt mejlproblem genom de instruktioner jag hade fått via webbmejlen. Det gick bra och jag kunde återvända till mötet fem minuter innan det körde igång igen.

Dagen har sen fortsatt med diverse möten och jobb som har med den nya organisationen att göra. I morgon eftermiddag, från klockan 14 och resten av dagen, har jag tre möten på raken på samma tema. Jag kan konstatera att det inte är mycket av det gamla som tas tillvara och behålls och det är säkert rätt i en ny organisation. Men jag hade ett bra samtal med min nya chef mot slutet av arbetsdagen. Jag vill ha raka puckar och det känns som om det är hans stil också.

∼ ♦ ∼

Efter jobbet möttes Anna och jag vid Vaksala torg för ett snabbt besök – och kvällsmat – på marknaden. Det blev langos på stående fot i kylan, men desserten, en skum historia med kokos på, intog vi hemma med nybryggt kaffe.

Langos blev kvällsmat på stående fot.

Den skumma stången med kokos intog vi hemma med kaffe.

∼ ♦ ∼

Tryggheten för mig personligen ligger i att Domkyrkan stod kvar på sin vanliga plats även idag.

Tryggheten för mig just nu.

∼ ♦ ∼

En glad nyhet är att jag fick mejl från SJ under dagen. Jag ska få tillbaka hela mitt utlägg för taxiresan i torsdags, det vill säga 1 342 kronor. Det kommer in på mitt konto om tre till fem dar. Finfint, SJ!

Finfint, SJ!!! (Utdrag ur mejl från SJ Kundservice)

Livet är kort.