Ett inlägg om en bok.

En kväll när jag var i Pride Park i somras fick jag välja en bok hos en organisation som hade ett tält i parken. Jag valde då Maria Hambergs bok Greklandssommaren. Ganska nyligen hade jag läst en annan bok av författaren, Allt under himmelens fäste, och blivit mycket glad åt såväl bok som den nya författarbekantskapen. Den fina, inbundna boken jag fick under Pride började jag läsa nu i september när tillvaron var ganska rörig. Det skiljer för övrigt tio år i utgivningen mellan de två Maria Hamberg-böckerna. Nu har jag även läst boken från 2008.

Betty kröker järnrör sen många år tillbaka. Bland jobbarkompisarna finns sen lika länge Junsele. Eller Axel, som han heter i förnamn. Under många år har Betty slitit för att få det att gå ihop. Som ensamstående mamma till tre barn har tillvaron varit tung. Exmannen har gått från att vara väldigt kontrollerande gentemot Betty till att strunta helt i sina barn. Nu har barnen sina egna familjer och Betty har flyttat till en mindre lägenhet. Plötsligt tillåter hon sig att drabbas av förälskelse den där heta sommaren. Men hennes nya självständighet hotas av både dåligt samvete och barn som inte vill bli vuxna. Resan till Grekland blir en sanndröm. Verkligheten, däremot, är en oberäknelig jävel.

Det här känns som en ärlig och realistisk berättelse och den här typen av relationsroman gillar jag mycket. Äkta och utan att försköna tecknar författaren porträtten av sina karaktärer så att de blir otroligt levande. Miljöerna skildras inte särskilt ingående. Här är det helt klart personer och relationer som det är fokus på. Visst hade jag önskat ett annat slut, men samtidigt är slutet så rätt för den här boken och dess persongalleri.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.