Ett recenserande inlägg om en historisk roman.

Mitt under sommaren blev jag kontaktad via e-post av författaren Helena Sigander. Hon skrev mycket vänligt om min blogg – hon kallade bloggen ”spännande, snygg […] ett Mecka för bokslukare”. Helena Sigander och Exilium förlag ville gärna ”hamna hos dig [mig]”. Med smicker kommer en långt, hö hö hö. Självklart recenserar jag hennes bok Sigillet här på bloggen. Tack Helena Sigander och Exilium förlag (där författaren är förlagschef och skulle behöva se till att/uppdatera informationen på webbplatsen)!

Det här är andra boken i en serie om prästfrun Helga Gregorius (ja visst anspelar namnet på Hjalmar Söderbergs romanfigur pastor Gregorius i boken Doktor Glas). Hade jag vetat det skulle jag nog ha valt att läsa del ett först, för det känns som om jag inte riktigt har alla (fiktiva) fakta. Nåväl, Helga Gregorius make är nästan 40 år äldre än hon själv. Givetvis faller hon för en yngre man, Fritz. Hon blir gravid med Fritz barn och lämnar maken och Stockholm för Karlstad eftersom Fritz inte vill ta sitt ansvar. Där finns ett hem för ogifta mödrar, Solöga, och där tar Helga in. På Solöga adopteras barnen bort efter födseln. Hon tvingas till oavlönat arbete och osynlighet, hon som har varit prästfru, minsann! I samband med förhandlingar om unionsupplösningen mellan Sverige och Norge kallas hon in som extra skrivbiträde, men även där ska hon verka utan att synas. Tiden i romanen är alltså 1905. En som trots allt så småningom ser henne i detta sammanhang är ungdomskärleken Carl-Evert.

Ja, detta är en ganska kompakt liten bok om cirka 350 sidor. Den innehåller mycket, framför allt om kvinnokamp och i senare delen även en del om politiska frågor i samband med unionsupplösningen. Ändå är detta ingen actionbok. Det som tilltalar mig mest, förutom anspelningarna på Doktor Glas, är skildringarna av de ogifta mödrarna. De har alla olika bakgrund och är olika gamla – eller unga. Men ett har de gemensamt: barnens fäder har dissat dem på ett eller annat sätt och de tvingas lämna bort sina nyfödda barn. Nu är jag inte mamma själv och kan inte förstå hur det känns fullt ut. Barn har aldrig riktigt varit ”min grej”. Jag tycker att det finns tillräckligt med barn i den här världen som far illa, tillräckligt många utan att jag har behövt skaffa några också. Samtidigt har jag ett hjärta och en viss (!) förmåga till empati. År 1905 kunde en inte välja att skaffa barn eller, som en kan idag, välja preventivmedel eller abort.

Språkligt sett har jag inget att klaga på när det gäller den här romanen. Meningarna är föredömligt korta, vilket gör att det känns som om det händer saker snabbt. Det gör det inte riktigt. Däremot hittar jag några förargliga korrekturfel som skulle ha kunnat undvikas med ordentlig genomläsning. Att Gunborg på ett ställe blir Gudrun är inte bra. Karaktärsskildringarna är annars realistiska och känns trovärdiga. Symbolen – och tillika bokens titel – sigillet bär en dubbel betydelse. Det blir dels en sorts dom över kvinnor, dels en symbol för att … kvinnor kan.

Överlag är boken intressant och ger en glimt av nåt som skulle ha kunnat vara en sann historia. Författaren har dock inledningsvis i boken angett att personerna är uppdiktade och att det de säger är uppdiktat utifrån författarens fantasi men utifrån faktiska händelser.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.