Ett inlägg om en bok.

En del böcker har mer tilltalande titlar och/eller kanske omslag än andra. Louise Pennys senast på svenska utkomna bok om kommissarie Armand Gamache, Det vackra mysteriet, har både och. Utöver det har jag förstås läst och uppskattat de sju tidigare böckerna i serien. Därmed var mina förväntningar höga på att den här boken skulle vara tilltalande även inuti. Författaren är en av mina icke svenska favoritförfattare, för övrigt. I Kanada där hon verkar har ytterligare sex böcker i serien kommit ut, den senaste i november förra året. Utöver detta har Louise Penny vunnit flera priser – även samma pris flera gånger! – för sina böcker. Så ja. Förväntningarna var höga när jag öppnade den tredje boken i mitt senaste bokpaket.

I den här åttonde boken i serien har kommissarie Gamache och hans medarbetare Jean-Guy Beauvoir från Québec-polisen kallats till ett väldigt avskilt och ensligt kloster, Saint-Gilbert-entre-les-loups. Dit har ingen utomstående bjudits in och de tjugotalet munkar som bor där möter poliserna med en stor skopa misstänksamhet. Men deras körledare är mördad och polisen har fått tillträde till deras avskilda lilla värld. Det är en värld där munkarna ägnar sig åt trädgårdsskötsel, att göra blåbärschoklad och sjunga. Trots att munkarna har avgett ett tysthetslöfte är det just de fantastiska rösterna de har blivit kända för i uråldriga mässor. De har blivit kända som bokens titel, det vill säga ”det vackra mysteriet”. Men uppenbarligen är emellertid inte allt vackert under ytan. Utöver detta har Jean-Guy ett förhållande med sin chefs nyseparerade dotter, nåt de håller hemligt.

Jag tycker att boken börjar lite trevande och ganska omständigt, som så ofta böckerna i den här serien gör. Men när väl Gamache och Beuavoir har kommit in i klostret och slagit sig ner kommer också jag in i boken och författarens sätt att skriva. Karaktärsdragen är gott skildrade – det kan inte vara lätt att beskriva munkar som döljer sig i kåpor hela tiden. Författaren lyckas förmedla vars och ens särdrag till läsarna via framför allt Gamaches iakttagelser. Miljöskildringarna är häftiga. Att ett kloster kan vara ett rätt kusligt ställe bekräftade till exempel Maria Ernestam ganska nyligen i sin bok Innanför murarna.

När den här boken väl sätter fart är den riktigt spännande. Jag läser den inte lika snabbt som jag läste de två andra böckerna i bokpaketet, Mitt hjärta är ditt och Broder Jakob. Den här boken är inte sämre, bara annorlunda.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.