Ett inlägg om ett vin.

Fruktigt och knastrande torrt nyårsvin.

Till vår digra nyårssupé hade vi valt genomgående fisk och skaldjur – förutom desserten, förstås. Och till skaldjur funkar inte rött vin. Jag gav mig ut på jakt efter ett par vita viner strax före nyår. Två flaskor fick följa med hem – ifall den vi öppnade till supén inte föll oss på läppen hade vi ett alternativ. Nu blev det emellertid så att vi endast öppnade en flaska Masi Masicanco 2017.

Nä, jag är inte bra på vita viner alls, men detta är ett italienskt vin och det är mycket torrt. Enligt Systembolaget passar det till såväl fisk som sällskapsdryck. Det senare brukar göra att varningsklockor ringer hos mig. Men jag tänkte att vinet skulle passa till flera olika sorters fisk och skaldjur – löjrom, laxpaté, hummer och räkor – så då borde ett lättare vin passa. Jag betalade 99 kronor för flaskan och den kylde jag ordentligt på balkongen under flera dar.

Så här skriver Systembolaget på sin webbplats om vinets smak och doft:

”Fruktig smak med inslag av gråpäron, melon och citrusskal. […] Fruktig doft med inslag av gråpäron, nektarin och citron.

Jag tyckte att vinet i sin fruktighet blev en bra partner till matens sälta. Det kändes friskt och lätt och en blev varken tung i huvudet eller övermätt. Vinet har en tydlig smak av citrus och det är härligt, knastrande torrt. Kort sagt: det här är ett vin jag köper igen.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.