Kära dagbok…
Godis för att orka med Stormarknaden och armbandsuret redo för batteribyte.
Det drar mot jul. Igår var det en vecka till julafton. Jag gillar inte den stress som är kring jul med klappar, mat och allt ska vara så perfekt eller som det alltid har varit (det blir det aldrig mer), men det är bara att acceptera. Det går åt alldeles för mycket pengar helt klart. I kväll ska vi åka och köpa den delen av julmaten som vi inte tar på hemkörning. Ett besök på Stormarknaden så här nära julen är inte nåt jag önskar min värsta fiende. Även när det gäller detta är det bara att bita ihop och acceptera. All mat går inte att köpa lång tid i förväg – var ska den förvaras? Och en del mat vill en klämma och känna på. Utöver mat ska jag lämna in mitt armbandsur för batteribyte. Innan jag gick hem från jobbet tryckte jag i mig några karameller – det är mycket sånt på jobbet – så att jag fick en sockerkick. Tro för den skull inte att jag sitter på jobbet klockan fem på morgonen en lördag eller på eftermiddagen, för den skull. Klockan bara stannade nån gång under helgen. Den kanske är lika mot jul som jag känner mig i skrivande stund.
Smaklöst till julfesten på jobbet och julafton hemma.
Totalt 16 dagar ska jag vara ledig. Ledig och ledig, det är hektiska julförberedelser hemma. På fredag har vi månadens enda lediga OCH ensamma vuxenhelgkväll. Då ska vi äta julmatkasse från Korgtassen – vi hinner inte gå ut och äta julbord – och så ska vi julpynta. På lördag ska vi köpa och klä granen samtidigt som vi får gäster som stannar en vecka. Anna har trillat och stekt såväl vanliga köttbullar som kycklingdito. På tur att fixas är kanske nån form av julgodis och kanske revbensspjäll. Jag vet inte. Det är Anna som står vid spisen. Julgodis äter jag, men köttet får vara. Nog ville Anna prova att göra spjällen på nytt sätt, men det är nog bäst att allt är som det alltid har varit, som sagt. (Vilket det ju aldrig mer blir.) Vi har köpt en liten kalkon till mig som jag ska griljera. Skinkan till de andra köps nog i kväll. Vi ska också handla en extra kasse mat till en behövande som igår kväll indikerade att kalkon nog var godare än skinka. De senaste åren, när bara min mamma och jag firade jul tillsammans, var det ganska lugnt och vi satt i våra hemmakläder vid mitt numera sålda matsalsbord. Visst hade jag dukat fint, men det var ändå rätt avslappnat. I år är vi åtta personer och tre katter som ska fira julafton ihop. Jag kan bara föreställa mig ljudvolymen… Anna jobbar dessutom till klockan 14.30… Vad gäller kläder får det väl bli min jultröja. Jag var i alla fall och klippte mig igår, så åtminstone håret är snyggt på mig.
∼ ♦ ∼
Jobbat har jag gjort idag också, men nu börjar det kännas lite segt. Med dobbarna utfällda på bootsen tog jag mig utan frakturer upp till jobbet. Hem igen gick jag genom stan och då med infällda dobbar. Möten, intranät, texter, möte med skyddsombudet om min skadeanmälan och annat fixade jag under dagen. Vid förmiddagsfikat pratade vi om fadderbarn och att jag brukar ge en get till jul till mitt fadderbarn. Andra ger inte andra vuxna julklappar. Vi är alla olika och det är intressant och lärorikt att höra hur andra gör. En får lite perspektiv på hela julklapperiet om en säger så…
Årets julklapp från min arbetsgivare påminde om förra årets – ett presentkort från Mericard. Det är bra att kunna välja själv vad en vill ha. Tack, Uppsala universitet!
∼ ♦ ∼
Bokbyte har det blivit igen också. Jag fortsätter plöja Jan Fridegård-böckerna från mammas och pappas bokhyllor. På nåt vis känner jag mig närmare mina föräldrar när jag läser dessa böcker samtidigt som jag tycker om dem. Den senaste gillade jag bättre för den handlar mycket om den första, himlastormande kärleken, medan förra boken mest handlade om krig. Och nu ska jag läsa en självbiografi av författaren, första gången publicerad 1964. Jorå, läsa böcker hinner jag med så snart jag får chansen – vid frukosten, vid lunchen, på toa, innan jag ska sova…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 