Ett inlägg om en bok.

En bok som inte har stått på min inköpslista är Anne Swärds roman Vera. Ändå fick den följa med hem i början av juli när jag köpte den till mig själv. Författarbekantskapen var ny, men nånstans hade nån gjort mig nyfiken på just den här boken. Och pocketböcker är aldrig fel när en reser – vare sig det är enbart litterärt eller så långt som till Stockholm. Det var nämligen i Stockholm jag läste ut boken igår.

Resan med Vera går till 1940-talets Sverige, med tillbakablickar under krigsåren i vad jag tror är nåt så kallat öststatsland. Den unga Sandrine hamnar i Sverige med lånad identitet och väska och med ett oönskat barn i magen. Den äldre och välbergade Ivan Ceder friar och Sandrine säger ja. På själva bröllopsdagen föds flickan, hon som får namnet Vera. Äktenskapet är förstås inte lyckligt. Sandrine har svårt att anpassa sig och flickan vill hon inte alls ta hand om. Även Ivan bär på hemligheter, som Sandrine inte lyckas avslöja förrän mot slutet. Krig, elände och ett HBTQ-tema – så kan boken sammanfattas. Och ändå finns här en ung, skör kärlekshistoria som inte riktigt får slå ut i blom.

Det här är en grym historia. Grym för alla inblandade. Det är nog knappt ingen i boken som får uppleva kärlek. En kärlekshistoria som knappt hinner börjar får ett abrupt slut på grund av kriget. Det är en skakande berättelse som spelas upp, en historia med många bottnar. Författaren får ihop precis alla trådar och jag är mycket imponerad. Det här är en riktigt bra bok.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.