Kära dagbok…

Vad är en löjlig liten boll när det finns fåglar att skåda?

Det blev en nästan normal kväll igår. Det kunde läsa sin deckare på gång, ägna sig åt katterna och skriva lite. Till och med saknade det ljud och mänsklig kontakt, så det satte på TV:n. Oj, alltså. Katterna lät sig kardas. Lucifer var minst förtjust, han ville mest tugga på hortensiablad och tomatplantan. Han låter i alla fall bli när det säger nej. Medan det satt i en av mammas blåa balkongstolar skuttade Lucifer upp på klätterställningen och låg och spanade på fåglar. Fågelskådning och att äta är hans favoritsysslor. Sen sover katterna generellt sett rätt mycket, framför allt när det råder sommarhetta.

Nu är det emellertid svalare väder igen och det blev bara nån knapp timme på balkongen för det. Det kände sig ännu löjligare och fulare än vanligt eftersom det till jeansshortsen och linnet var tvunget att ikläda sig strumpor. Jeansshortsen har blivit så stora på några dar att de faller av, men det orkar inte sätta i nåt bälte. Det är ändå ingen som bryr sig.

Enklast är att stoppa huvudet i sanden – eller svansen.

Det känns som om det är på väg in i en egen bubbla, i alla fall stundtals. Varningsklockor ringer och det försöker, försöker agera och interagera som det förväntas. Ibland önskar det att det föddes med pokerface. Det klarar av jobbet mycket tack vare erfarenhet och rutin och det tvekar inte att ta tag i nya saker. Inte tappa greppet nu, måste visa framfötterna. Det ställe som det en gång förälskade sig i genast har blivit en plats där det är när det inte jobbar. Känslorna för detta är på sparlåga. Det får vara så ett tag, inget att älta. Andra får styra och ställa, det behöver tänka ut en plan B. På promenadvägen till och från jobbet brukar det fundera över strategier och tänkbara scenarier. Lättast är att stoppa huvudet i sanden. Eller i svansen, som kattkillen. Det här gick ju redan från början inte bra, med flera som fick/får lida. För dets del handlade det bara om livets förmodligen största affärer, faktiska som känslomässiga. Nej, det finns alltid folk som har det värre och tyck för i helvete inte synd om det! Som man bäddar får man ligga. (Pappa, dina ord hörs.)

∼ ♦ ∼

Dagens föda.

Ögat är fortfarande inte OK, vilket betyder att det får använda glasögonen med för svaga styrkor. Det ger huvudvärk och trötthet och fel begås. Allting måste trippelkollas. Idag har det råddat lite i profilkläder (det blir mer i morgon) och nyhetsbrevet (publicering i morgon förmiddag). Vidare har arbetsdagen omfattat att ta fram en ny text som ska användas som arbetsprov eftersom ett av de avtalade översättningsföretagen vill förstärka med två nya översättare. Två goda arbetskamrater har trätt fram på ett eller annat sätt. Illamåendet däremot, det kommer och går. Ostsmörgås och drickyoghurt var det som gick ner igår samt några salta pinnar (det är otroligt sugen på salt) och bubbel (alkoholfritt), förutom vatten och kaffe. Detsamma gick (nästan) ner idag, fast inget bubbel och inga salta pinnar, bara (största delen av en flaska) drickyoghurt och (två tredjedelar av) gårdagens macka till extrapris. Det är tråkigt och jobbigt även om smörgåsen var god, men det har ju insett att livet är en enda lång jävla kamp – på väg mot utslocknandet när en får vila. Till dess gäller att straffa bort allt det sköna och det som ger njutning. Nån gång måste det väl ändå lära sig bädda.

∼ ♦ ∼

Igår presenterades årets sommarvärdar för programmet Sommar i P1. Det missade det totalt, tills det råkade se det idag i pappersversionen av lokalblaskan som finns på jobbet. Det här är program som det brukade lyssna på i bilen på väg till eller från mamma eller vid strykbrädan. Nån resa till mamma lär det inte bli i år och att stå vid strykbrädan och lyssna… nej, det lockar inte. Men OM… då hade det kanske lyssnat på Katarina Wennstam, Petra Mede och Ingrid Wall.

Det blir ingen Sommar i år. Vitsipporna på bilden blev den sista blombuketten det plockade till sin mamma.

Nä, det blir ingen Sommar i år.

∼ ♦ ∼

Livet är kort, men det räcker nu.