Ett inlägg om en bok.

Böcker är världens bästa vänner! Och lite extra glad blir en förstås när en inser att en har gett bort en riktigt bra bok till nån en gillar. Jag gav Fästmön boken Sjuka själar till födelsedagspresent för ett par år sen. Nu plockade jag fram den ur våra gemensamma bokhyllor för att läsa den själv – jag har ju ett Kristina Ohlsson-race på gång.

Boken handlar om Lukas, den enda som kom tillbaka efter att ha blivit kidnappad och torterad. Det började med kors och brinnande träd. Sen försvann människor. Fanny, som Lukas var tillsammans med, försvann året innan han gjorde det. Men Fanny kom aldrig tillbaka. Ytterligare en kvinna, Lydia, försvann också för alltid. Själv blev Lukas så skadad att han inte minns nånting. Fannys föräldrar – och fler med dem – är inte förtjusta i att Lukas har återvänt tillfälligt till sitt barndomshem efter tio år. Men Lukas plågas av att inte veta vad som hänt. Även Lukas barndomsvän David och hans Anna har återvänt, men de har flyttat till prästgården permanent och renoverar den. Lukas börjar gräva i händelserna och det förflutna och inser att hans bäste vän David inte hälsade på honom en enda gång när han vårdades efter att ha återvänt.

Det här är en skräckroman. Det är nu tre olika genrer som författaren bemästrar: deckare, hårdkokt deckare och skräckroman. Den hårdkokta varianten gillade jag inte, även om den stilistiskt sett var lysande. Skräckromanen Sjuka själar är suverän – den är läskig, spännande och snabbläst. Människorna är människor, fast alla karaktärer är ju inte normala… Jag anar möjligen varåt skuldfingret pengar, men jag är inte säker.

Toffelomdömet blir det högsta. 

Livet är kort.