Ett inlägg om ett vin.

Ett dyrt och gott Amarone.

Det finns folk som hävdar att Amarone-viner har ett oförtjänt bra rykte. Det finns också de som menar att italienska viner är extra kraftigt smygsockrade. Till dessa skaror hör inte jag, jag älskar italienska viner. Och bara för att vi skulle ha lite extra gott att äta igår kväll plockade jag fram en flaska Bolla Le Poiane Amarone 2010. Jag minns inte när jag köpte vinet, men årgången finns inte längre att köpa hos Systembolaget, som nu säljer 2013.

Jag luftade vinet ett par timmar innan det skulle drickas. Till vinet plockade jag fram grekiska delikatesser med stor sälta, till exempel oliver, tapenade, ftipiti med mera samt tre smakrika och rejält mogna dessertostar. Till söt dessert fanns jordgubbar och choklad, för min del frukt och mandel. Systembolaget rekommenderar förstås inte direkt nåt av detta utan föreslår mörkt kött, typ nöt och vilt, och lagrade hårdostar.

Smaskiga grekiska delikatesser.

På Systembolagets webbplats kan en läsa följande om vinets smak och doft:

”[…] Nyanserad, kryddig smak med inslag av fat, körsbär, russin, choklad, kanel och tobak. […] Nyanserad, kryddig doft med inslag av fat, torkade körsbär, russin, choklad, tobak och sötlakrits.

Det lustiga är att jag tydligt kände doften av sötlakrits, men smaken… Den var gudomlig! Vinet var inte bara fylligt, det fullkomligt blev ett med det vi åt – såväl det salta som det sötare. Russinsmaken och smaken av choklad var tydlig.

Bättre än så här kan ett vin inte bli. Toffelomdömet blir det absolut högsta.

Livet är kort.