Ett inlägg om en bok.

Julen 2016 fick jag ett fint presentkort instucket i en bok av Annas snälla mamma och hennes L. Presentkortet satte jag sprätt på i höstas, men boken har av nån anledning blivit stående oläst fram till i söndags. Då plockade jag fram Håkan Nessers bok Elva dagar i Berlin (för det var i den presentkortet låg) och började läsa den. Idag på lunchen läste jag ut boken.

Författaren är en god berättare har jag ju insett. Den här boken början med en berättelse om Arne Murberg, en man i 30-årsåldern som efter en dykolycka inte är den skarpaste kniven i lådan. Arne växer upp med tre föräldrar – pappan, en farbror och en faster. Men på pappans dödsbädd får Arne ett uppdrag att resa till Berlin, leta upp mamman som rymde dit med en trubadur och överlämna en ask med hemligt innehåll. Farbrodern pluggar tyska med brorsonen och så småningom ger sig Arne ut på sitt livs resa. Då slinker två nya berättelser in i boken, den ena om en handikappad flicka, den andra om en galen professor. Läsaren gissar att de tre personernas öden hänger samman, men inte riktigt hur, till att börja med.

Ja, det här börjar så bra. En intressant berättelse växer fram om en enkel ung man som har svårt att hålla ordning på sina tankar. Men när de två andra berättelserna poppar upp och blandar ut sig blir det i mitt tycke för mycket. Huvudberättelsen tappar i trovärdighet, det är alltför många märkligheter som står i bjärt kontrast till bokens huvudperson. Det känns som om författaren har påbörjat tre olika romaner – och i ett nafs slagit ihop dem till en. Nej, det var inte särskilt lyckat även om boken språkligt sett är utmärkt.

Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort.