Kära dagbok…

Minusgrader utomhus i morse, men varmt inomhus, tack och lov.

Det var minusgrader i morse. Clark Kent* och jag halkade försiktigt till jobbet. Där vägrade kortläsaren att släppa in mig och en annan person som också jobbar i huset. Kylan, kanske? På jobbet var det förvånansvärt många idag. Några hade inte koll på att det var halvdagsjobb och blev glatt överraskade. Lunchrummet var ganska tomt eftersom vi slutar klockan tolv.

Jag fick en del skrivet, bland annat halva nyhetsbrevet till nästa vecka, och hade bara ett enda kort möte. Detta fick till följd att jag hann fika med Zeta och Hanky-Panky – kors i taket! Jag låg mest i ett soffhörn och ältade att jag var trött, så trött. Nej, jag är inte särskilt rolig att hänga med just nu, det tycker varken kollegor eller familjen. Jag känner själv att jag borde sitta i karantän och gnälla och inte komma ut därifrån förrän jag är färdig. Det är tur att två hellediga dar följer på idag. Då ska jag göra ingenting annat än krascha i soffan och läsa.

Ett öde lunchrum idag.

∼ ♦ ∼

Snigg-orange bok med mycket intressant mellan pärmarna.

I våras var jag på en bra och inspirerande föreläsning anordnad av kommunikatörsnätverket på jobbet. Föreläsaren berättade att hon höll på att skriva en bok om strategisk improvisation inom kommunikation tillsammans med en annan person. Vår kommunikationsavdelning bestämde sig för att köpa in den här boken till dem av oss som så önskade. Jag önskade. Och i morse tofflade jag två trappor upp i huset och hämtade mitt snigg-orange exemplar av Nu: Strategisk improvisation för effektiv kommunikation. Självklart kunde jag inte låta bli att bläddra och läsa i den. Det blev en stunds yrkesutveckling innan jag tog emot dagens studiebesökare: vännen Jerry. Det passade bra att få besök just idag när det var lite lugnare på jobbet. Hade det varit förra fredagen, med fem möten, hade det varit omöjligt. Idag var det så tyst och lugnt att vi gjorde rundturen väldigt snabbt och fikade desto längre. (Ursprungstanken var att jag skulle bjuda på lunch, men det sket sig eftersom restaurangen i Segerstedthuset inte serverade mat idag. Samtidigt var den öppen till klockan tolv. Jag undrar vad de gjorde där om de inte hade mat idag. Nåja, det får jag aldrig veta och det bryr jag mig inte om heller.)

Jerry tog över mitt skrivbord.

Fika och Instagrammande.

Jag kunde bjuda på grön KitKat till kaffet i alla fall.

∼ ♦ ∼

Mina ursprungliga planer för kvällen blev ändrade, för Fästmön hade fått ändrad arbetstid idag. Detta gjorde att vi kan ses till kvällen och jag föreslog att vi skulle äta tillsammans på lokal. Nu hoppas jag bara att jag kan hålla mig vaken tills jag ska hämta Anna vid jobbet. Jag kanske kan ligga på min hårda kökssoffa, den som jag fick banka ihop igår kväll eftersom botten hade gått ur igen. Ja, ibland står fyra armar överst på önskelistan.

∼ ♦ ∼

Bästa och äldsta vännen erbjöd sig.

Resten av helgen är blank i min kalender. Jag skulle så gärna vilja tända ljus för mina nära och kära. Eftersom det är 30 mil till graven och lika många mil därifrån var det inte möjligt nu. Men har jag då inte den bästa av bästa vänner i vännen FEM??? Igår kväll kom ett sms där hon frågade om det är OK (!) ifall hon åker upp till min familjegrav och tänder ett ljus i helgen eftersom hon även ska till minneslunden och tända ljus för sina nära och kära. Gulliga, snälla, goa FEM, TACK från hjärtat! Nu kan jag tända ett ljus hemma vid deras porträtt och ändå veta att det lyser på deras grav, antingen redan i kväll eller i morgon.

FEM tänder ljus på min familjegrav och jag tänder ljus vid mina käras porträtt här hemma i helgen.

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.