Ett inlägg om en bok.

Att säga att Karin Fossums senaste Konrad Sejer-bok är en ren deckare eller polisroman vore att ljuga. Visserligen utspelar sig boken Viskaren till stor del under polisförhör, men det är en psykologisk thriller. I morse slog jag ihop pärmarna för sista gången. Det har tagit sin lilla tid att komma igenom boken. Till viss del beror det på att jag just har påbörjat en stor rensning av mitt hem inför en flytt, men också för att boken inte gick rafflande snabbt framåt.

Den oansenliga Ragna Riegel sitter i polisförhör med Konrad Sejer. Inte nog med att hon är just oansenlig, hon har, efter en operation, skadat stämbanden och viskar därför i stället för att prata i vanlig samtalston. Läsaren förstår att nåt fruktansvärt har hänt – varför skulle hon annars sitta inne? – men inget avslöjas förrän mot slutet. Vi får följa Ragnas trista liv, där hon arbetar i en affär och vardagen består av fasta rutiner. Tills dessa rutiner bryts och hon får ett hotbrev. Oändligt långsamt rullas historien upp, både långt tillbaka i tiden, tiden närmast före häktningen och nutid.

Under läsningen blir jag då och då snudd på uttråkad. Ragna Riegel är ingen uppseendeväckande person. Bitvis väcker hon mina sympatier, men hon är så färglös att till och med det upphör. Så otroligt skickligt gjort av författaren! För den som gör som jag och håller ut till slutet inser detta. Författaren bygger sakta upp en story som avslutas med inte bara en knorr utan minst två. Det är genom breven till och från sonen som många av avslöjandena kommer. Som läsare vet jag inte vad jag ska tro och när jag har ändrat min uppfattning får jag slutligen ändra den igen.

Toffelomdömet blir högt, för boken är seg fram till slutet. Men sen…

Livet är kort.