Ett inlägg om en bok.

Nio till antalet har de blivit nu, Elly Griffiths böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway och kriminalinspektören Harry Nelson. Varenda en har jag läst. Och det började som en tillfällighet. Det hade med Norwich att göra, där böckerna utspelar sig och jag har släkt, men också med Brighton, där författaren bor och jag har bott. Sen blev det som det blev. Jag fastnade direkt för den kantiga, lätt asociala Ruth och har nu följt henne genom karriär och liv som ensam mamma till Kate. Idag på förmiddagen läste jag ut Dolt i mörker, den senaste boken i serien.

Ruth Galloway undersöker ben som hittas i en gammal kalkstenstunnel. Det visar sig att benen inte är särskilt gamla. Därför blir detta ett fall som hamnar på Harry Nelsons bord. Samtidigt försvinner en hemlös kvinna. Strax därpå hittas en död kropp utanför polisstationen. Och så försvinner ytterligare en kvinna, denna gång en fyrabarnsmamma.

Nej, boken är inte så rörig som den verkar i min sammanfattning. Berättelsen skrider framåt med samma dignitet som Ruth Galloway. Hon har nåt visst, den där mänskan, som jag gillar! Författaren har fångat och skapat karaktären så otroligt realistiskt att jag undrar vem som är förebild. Vidare gillar jag kombinationen historia – deckare, även om det den här gången mer är fokus på nutiden och dagens problem, såsom hemlöshet. Det är en spännande och otäck historia som till viss del utspelar sig i underjorden.

Vidare går förstås det faktum att Kate även är dotter till Nelson som en röd tråd genom berättelsen. Nelson är nämligen gift och har två vuxna döttrar. Såväl förhållandet mellan Nelson och frun som det mellan Nelson och Ruth är också fantastiskt bra skildrade. Och som läsare vill i alla fall jag att det ska bli Nelson och Ruth i slutet…

Toffelomdömet blir det högsta. Och jag kan inte göra mer än att dela ut fem tofflor och vänta på den tionde boken om Ruth Galloway och Harry Nelson.

Livet är kort.