Kära dagbok…

Redo för semester!

Idag kom så dagen, den SISTA arbetsdagen på väldigt länge. Fem veckor känns som en evighet, men jag vet att det inte är det. Tiden går fortare än en vill ibland. Fast eftersom jag fortfarande älskar mitt jobb känns det inte alls ångestfyllt att komma tillbaka och jobba i höst. I stället är jag förväntansfull eftersom jag och cirka 599 andra människor flyttar in i ett hus där allt är nytt – från utsidan och in. Jag tillhör den lyckliga skara som får eget kontor – eller cell, som det heter, enligt en kollega på en annan avdelning… Ja, kontoren är inte stora, inte i jämförelse med mitt stora, vackra hörnrum på Polacksbacken. Men här har jag ju bara varit i drygt ett år minus tre månaders frånvaro på grund av sjukdom, död och sorg. Nu ser jag fram emot nya tider och en spännande höst, fylld av stora utmaningar på flera plan.

Mitt minne av Polacksbacken lär emellertid för ett tag bli den stora gren jag hittade vid Clark Kent* när jag kom ut efter sista arbetsdagen, fullastad med grejor. Semestern hade kunnat börja med ett kras. Nu föll grenen naturligtvis på min bil först, med en buckla och en repa till följd. Fast inget kras. Och värre kunde det ha blivit. Mindre lycklig blev jag emellertid för beskedet i eftermiddag om att mammas sista faster gått bort för ett par veckor sen. Bergatrollen blir färre och färre, även om den här fastern var ingift.

Semestern hade kunnat börja med ett kras.

Min sista arbetsdag i gamla huset blåste det så hårt att en gren lossnade och landade på Clark Kent.

…och en repa.

Nysnaggad Ingrid.

Hörnrummet på Polacksbacken är nu tömt och mina saker är nerpackade i två flyttlådor. Jag ansträngde min hjärna idag genom att jobba med och publicera några viktiga texter på intranätet. Jag hoppas att det blev korrekt… Jobbdatorn får bo hemma hos mig över sommaren. För ett tag sen flyttade Ingrid från kontoret hem till mig också, det vill säga yuccapalmen jag ärvde av Zeta. Hon har fått bo på ballen* och jag är inte så säker på att hon har uppskattat det alla gånger. Igår fick jag för mig att även Ingrid skulle få en sommarsnaggning precis som jag fick i onsdags. Jag tog sekatören och klippte bort gula blad. Och HEPP! så flög fjädern ut min trasiga sekatör ut och landade – på grannens markis. Jag försökte få tag i den, men blåsten hann före och sopade ner den på deras altan. Det var bara att bita i det sura äpplet och gå ner och ringa på dörren. Självklart var de inte hemma. I stället gick jag till nästa port och plingade på en dörr jag inte stått utanför på snart tio år. Men där blev jag insläppt och kunde via baksidan hoppa in till grannens altan och hämta min fjäder. Medan jag var där hade grannen under mig kommit hem och lastade ur sin bil utanför porten. Jag bekände då mitt hemfridsbrott och fick en nådig nick tillsammans med orden:

”Det var OK.

Jag ska inte säga vad jag tänkte, men situationen var… eller… jag kände mig… obekväm där jag stod med blekfeta ben i shorts och linne ur vilket t-shirtbrända armar stack fram.

∼ ♦ ∼

Det är dags. Fast inte förrän på måndag. 😛

I kväll ska Fästmön och jag fira in min semester med en middag på lokal, troligen grekisk sort eller asiatisk. (Dock inte Kreta, dit ska emellertid vännen FEM och Finske Pinnen snart, berättade hon per telefon igår kväll.) Om vi lyckas få bord planerar vi vid detta under kvällen de kommande dagarna, vår andra gemensamma semestervecka i år. Efter den börjar Anna jobba igen, medan jag har ytterligare fyra veckor ledigt. Blogga ska jag fortsätta att göra i sommar, men de här dagarna Anna och jag har tillsammans vill jag fokusera på oss och det vi upplever. I morgon väntar nya äventyr i form av vårt årliga besök i Gryttby…

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman
**ballen = balkong

Livet är kort.