Ett inlägg om en bok.

Vi ska flytta på jobbet. På grund av det har vi medarbetare fått ta hem de skönlitterära böcker vi vill ha frånbokhyllorna i lunchrummet. Många av böckerna hade jag läst, men jag hade inte läst en enda av Ann Rosmans deckare. Först lånade jag hennes bok Själakistan, sen tog jag hem den. I helgen läste jag ut den. På rekordtid.

Bokens huvudperson Karin Adler är polis. Hon blir en av dem som ska utreda fallet med den mördade kvinnan i medeltida kläder utan huvud som hittas vid Offerstenen. Snart dyker det upp ett huvud, i fru Wilsons trädgård. Fast… kropp och huvud passar inte ihop. Ytterligare en mördad kvinna hittas. Nånting säger polisen att lajvarna och mordoffren hänger ihop. Att de mördade är systrar är också alltför märkligt för att vara ett sammanträffande. Och så är det den här gamla berättelsen om pojken Asko som bitvis flikas in i boken.

Det här var en riktigt spännande deckare från början till slut. Att den innehåller vissa övernaturliga inslag och även historiska dito gör inte boken sämre, tvärtom. Som läsare blir jag än mer stimulerad att fortsätta läsa, fort, fort. För jag vill ju veta vem och varför, nåt jag inte lyckas lista ut förrän det är ganska givet mot slutet. Nej, nu ska jag försöka få tag i övriga böcker i Karin Adler-serien. Det ska finnas ytterligare fem och detta var del två.

Toffelomdömet blir inget annat än det högsta.

Livet är kort.