Kära dagbok…

Nu ska jag göra tvärtemot vad min psykolog säger till mig: jag ska slå lite på mig själv. Eller häckla mig själv, i vart fall. Det är inte i många avseenden jag är min mors dotter. Ett undantag är humöret som kan skifta likt en marsdag (läs: den här dagen, som började i sol och numera är mulen) precis som mammas. Men när det gäller matlagning är skillnaderna oss emellan milsvida. Mamma var en utmärkt kock, jag… totalt jävla värdelös.

Jag häcklar mig själv för jag är totalt värdelös när det gäller matlagning.

Lördagsmiddag – till sist. Allt strul gjorde att jag inte hann dricka upp min matlagningsöl…

Igår skulle jag slå på stort och laga mat till mig själv. Det låg ett paket kycklingfärs i frysen, visste jag. Det tog jag fram mitt på dan, men la det strax i kylen eftersom det var ganska varmt igår. Däremot hade jag inte lika stor koll på margarin att steka i. Det som fanns i kylen hade sett bättre dar – det var… flerfärgat. Typ härsket, alltså. På väg hem från tågskjutsningen av Fästmön och yngste bonussonen stannade jag för att handla. Jag fick gå in två gånger – jag glömde köpa margarin första gången…

Framåt kvällen skulle jag sen försöka laga till maten. Det höll på att sluta med eldsvåda – jag hade nämligen glömt att hälla i vatten i pastakastrullen innan jag satte på spisplattan den stod på. Det började lukta… konstigt… och jag svor i tanken över folk som eventuellt grillade eller rökte på. Eh… ja… Skurken var alltså jag själv. Nåja, spis och kastrull räddades – i sista sekunden. Färsen var inte tinad, så jag fick hacka den i min nya stekpanna, men annars hände inget mer. Jag lyckades laga spaghetti och stekt kycklingfärs med lök, jag åt och jag har ännu inte blivit magsjuk… Det är ett gott tecken, för jag lyckades laga mat åt ett helt fotbollslag. Då är det bra att Anna kommer över senare och äter med mig.

Jag åt lördagsgodis igår, men hälften är kvar. Perfekt när en städar, ju!

Planerna för dagen blir lite andra, lite roligare. Och det kan jag behöva efter att ha genomlidit finalen i Melodifestivalen 2017 via TV-sändningen – allt för att försöka se om jag upptäckte Anna och Elias bland publiken. För att stå ut under tiden messade jag med mammakusinen B, läste och åt lördagsgodis. Jag lyssnade inte ett skit på musiken, det var inte en enda låt som intresserade mig. Noterade bara att det var en massa småbarn – förutom Owe Thörnqvist – som stod på scenen och ylade och skuttade runt (dagisdans?) och att låten som vann fick mig att tänka på Dressman-reklam. Meeen, jag får kanske höra bättre intryck från Anna som faktiskt var på plats.

Nu ska jag själv fortsätta att skutta runt på min egen lilla scen och städa färdigt innan jag tar en dusch och gör mig presentabel inför Annas ankomst. Det blir några varv till med dammasugaren i vardagsrummet – jag har nämligen hälften av godiset kvar. Tänk så bra det går att städa då!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.