Kära dagbok…

Svinigt kallt i morse.

Det var svinigt kallt i morse. Nog vet jag att det fortfarande är vinter i februari, men jag gillar ändå inte kyla. Nästan nio grader kallt är nio grader för kallt för min smak. Däremot blev dagen solig och det störde mig inte så mycket som det brukar, även om vårsolen är obarmhärtig. Ja den är obarmhärtig i mina ögon för att den lyfter fram alla skavanker och synliggör sånt som har legat dolt i vintermörker.

Mina egna, kroppsliga skavanker blev jag också varse igår, även om jag delvis redan kände till dem. Det blir alltså både psykologbesök och därefter läkarbesök om ett par veckor. Men se tid att vara sjuk har jag inte! Nu vill jag jobba. Jag blev emellertid tvungen att informera min chef i morse. Däremot är jag inte redo för mullen än. Eller… är vi nånsin redo att möta slutet, döden? Den verkar mest komma när den tycker att det är dags, utan att vi har nåt att säga till om.

Riktiga Elsie och jag funderar på återseenden av våra mammor.

Med anledning av det ovanstående kommer här dagens fundering. Jag läser i Riktiga Elsie några rader om återseenden av de döda. Elsie skriver om att återse sin mamma, men i vilken ålder? Skulle det vara att se sin mamma med ett spädbarns ögon eller skulle synen vara mamman, på ålderns höst? Jag tänker ofta på om jag bara finge träffa mamma åtminstone en gång till, mest för att uppdatera henne om vad som hänt. Men Elsies ord fick mig att tänka om lite. Jag skulle nog vilja träffa flickan Marita och se om hon var så där busig som det tycks på de få foton jag har ett av henne som barn. Mamma blev tidigt vacker, har jag noterat av de tonårsbilder som finns sparade. Kanske vore det kul att träffa henne som tonåring i stället? Pappa var också rätt snygg som ung, honom hade jag gärna sett som yngling. Konstatera kan jag slutligen att det bara är jag, Endabarnet, som blev ful och tjurig och med all säkerhet bortskämd även som Endabarnbarn…

Detta bildspel kräver JavaScript.

∼ ♦ ∼

En kommunikationsplan blev färdigt och chokladbiten är kvar.

Fullt ös har det varit på jobbet idag. På förmiddagen hade vi ett av veckans viktigare avstämningsmöten. Eftersom fyra personer inte kunde närvara höll vi sex som var där ställningarna. Jag stod för dagordningen, höll i mötet, minnesantecknade och föredrog ärenden, men det var nog de andras ärenden som var viktigare än mina. Jag behövde nåt uppiggande efteråt och herr Fredag kom sättandes med en Kit Kat Green tea. Dessvärre äter jag ju inte godsaker i veckorna. Den lilla chokladbiten lades därför i sitt gröna papper på mitt skrivbord för att ge mig energi i tanken. På eftermiddagen satt jag och en projektledare och jobbade vid mitt skrivbord kring en sorts projekt som går av stapeln i februari månad. Vi färdigställde en påbörjad kommunikationsplan och utförde ett par kommunikationsaktiviteter också. Chokladbiten låg kvar när jag åkte hem, men det gjorde inte min dator. Jag har ett par arbetsmöten på Blåsenhus i morgon bitti, så jag åker inte ut till kontoret först. Det var tur att det inte stod så mycket på veckohandlingslappen, för jag kände mig rätt fullastad.

Jag tog en break utan min Kit Kat.

Även solen – och fönstren på jobbet – har fläckar.

I kväll ska jag kolla på Valkyrien på TV4 Play för Syster Duktig hade lyckats ställa in tid för inspelning rätt, men misslyckades med kanal i söndags. Även solen har fläckar, med andra ord. Eller skavanker, i vart fall.

För övrigt ska jag kolla in bokrean på nätet och längta till resan, trots att jag blir ledsen när det måste pinkas på sånt jag gillar. Men det är ju tur att det är jag och Fästmön som ska resa och inte nån annan ”stackare”. I vart fall har jag fått semestern beviljad idag. Nu återstår att fixa pass, köpa reskort för tunnelbana etc och titta på roliga aktiviteter att göra! För jag tänker ha roligt när jag reser utomlands för första gången på 21 år – den glädjen vägrar jag att bli ifråntagen.

Livet är kort.