Och så var de bara en…


Ett inlägg om en TV-serie/film.


 

Under två kvällar har jag kollat in en miniserie på TV4. Eller en film, kan man säga. De två avsnitten av Och så var de bara en var i och för sig långfilmslånga båda två. Fast kolla in och kolla in… Igår kväll slumrade jag till emellanåt. Men jag fick huvuddragen i filmen, som är baserad på Agatha Christies bok från 1939 som numera bär samma namn som filmen. Så hette boken emellertid inte ursprungligen.

Och så var de bara en - TV-serien

Tio människor, alla mördare… Men vem mördar de andra i Och så var de bara en?


Filmen utspelar sig på en herrgård
på en ö dit tio människor, sju rena gäster och tre anställda, är inbjudna. De känner inte varandra och värdparet är inte på plats när de anländer. Det visar sig emellertid snart att värdparet inte existerar. Och syftet med vistelsen är att ta livet av gästerna, en efter en.

Det här är nog en av Agatha Christies mest svarta deckare. Här finns ingen lustig Poirot eller nån söt liten miss Marple. Nej, de tio personerna har alla mer eller mindre andra människors liv på sina samveten. Allt eftersom gruppen stadigt minskar ökar misstänksamheten inom gruppen – ingen vågar lita på nån, för alla kan ju vara den skyldige.

Jag tyckte att den första delen var lite halvseg. Det var först igår kväll, vid den andra delen, som jag tyckte spänningen stegrade sig och intrigen blev ytterst obehaglig. En mycket skickligt berättad psykologisk thriller vars slut överraskade, men även irriterade mig en del – jag såg inte riktigt syftet.

Det totala Toffelomdömet blir emellertid högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Om Tofflan

En lite mindre tjock tant (?) som är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är tanten from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Hjärtat är det sämre med. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Detta inlägg publicerades i Böcker, Film, Personligt, TV och märktes , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Och så var de bara en…

  1. MarveW skriver:

    Jag gillade den skarpt. Ibland är det precis det här man vill se, lite otäckt, lite underhållande och en miljö som sätter fart på fantasin.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Visst var den ovanligt svart för att vara Agatha Christie? Jag tyckte också att den var bra, men fattade inte riktigt varför mördaren mördade, så att säga.
      Den ursprungliga titeln har inte bara med figurerna att göra utan ön det hela utspelar sig på heter N-ön, eller nåt ditåt, såg jag nånstans.
      Hoppas det kommer fler såna här filmer/mini-serier!

      Gillad av 1 person

      • MarveW skriver:

        Nej, det var verkligen svårt att förstå motivet. Och även jag gillar denna form av miniserier. Jag har faktiskt inte läst så mycket av Agata Christie men det ska jag göra nu.

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Ja visst var det?! Men vi kanske inte ska prata mer här om det ifall nån inte har sett den än… Fast jag är… undrande…
        De flesta av hennes böcker är rätt ”snälla”. Den här var så svart!

        Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.