Kära dagbok…

En hundrawattare i huset mitt emot?

Igår kväll insåg jag att en som bor här i närheten tycks vara en riktig hundrawattare. Det var ett märkligt starkt ljus som lyste in rakt på mig. Jag kände mig… obehagligt uthängd, i fokus, i stråkastarljuset. Där vill jag inte vara. Jag duckar. Men säkert handlade det om att det kanske tapetserades sent på lördagskvällen, för jag är ju en rätt ointressant person.

På andra sidan av mitt hus sitter rökarna på sina balkonger och skäms inte för det. Det vill säga en av dem tror att h*n inte syns bakom ett skynke som h*n har hängt upp. Bara det att rök ju stiger, som bekant… Stiger ovanför ett skynke… Nu bryr jag mig inte om de flesta som bor här i närheten, ibland råkar en bara se saker när en vattnar sina växter. Att bry sig om dem som bor nära har en ingenting för, en får bara skit i slutänden. Därför försöker jag hälsa och möjligen småprata lite, inte mer. Det räcker så.

På lördagseftermiddagen ringde jag en vän till mina föräldrar och storpratade en stund i stället. Det var min tur att ringa, deklarerade jag sist vi hördes av, och det löftet höll jag. Det är gott och en tröst att hålla kvar vissa kontakter nere i Östergötland!

Igår samlade jag krafter. Klockan blev nästan 14 innan jag var tvättad, frukosterad och klädd och gav mig ut på dans enda nyttouppdrag: att handla. Framåt kvällen lagade jag mat (!), det vill säga jag värmde färdiggjord mat. Medan jag väntade på att maten skulle lagas klart tog jag ett halv glas Amarone tillsammans med James, som är mitt sällskap i helgen. Jag satt i min läshörna och läste Stadserien medan James höll mitt vinglas och ett tänt ljus på sin bricka. Ett av sätten jag samlar krafter på!

Ett annat är förstås att försöka äta lite mer. Igår var jag sugen på potatisgratäng, alltså köpte jag potatisgratäng och värmde till en kycklingklubba. Mer än hälften av gratängen finns kvar liksom en kycklingklubba, så det finns middag till idag också.

Efter maten gjorde jag go-kaffe i pressobryggaren och lät James hålla såväl kaffemugg som lite konjak i en kupa åt mig. Det var länge sen jag drack konjak, men igår blev jag sugen. Konjaken i mitt barskåp har varit min pappas. Eftersom han gick bort sommaren 2006 förstår du kanske att jag inte överdoserar alkohol.

Senare på kvällen var det äntligen nåt värt att glo på på TV, den första långfilmslånga delen av två baserad på en bok av Agatha Christie, Och så var de bara en. I kväll visar TV4 del två och den ska jag naturligtvis se. Till filmen satte jag fram några ostkanter jag hittade i kylen och tog ytterligare ett glas Amarone. Mums!

Jag känner att jag åt bra och tillräckligt igår – och att jag samlar på all näring jag fick i mig.

Här kommer några mat- och dryckbilder i ett bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kraftsamling på söndagsmorgonen.

Idag sov jag länge igen. Det kanske var vinet och konjaken, men mer än hälften av vinet är kvar i flaskan, så jag kan inte påstå att jag överdoserade. Det hjälpte mig emellertid att somna och sova nästan utan avbrott i natt. Tänker en efter är det nästan lite… farligt. Min söndagsmorgonförmiddag inleddes med kaffe och läsning i sängen. Jag har nu läst mer än en tredjedel i andra delen av Stadserien. Huvudpersoner i den här boken är Hennings fru Lotten och deras barn.

Sömn och läsning är riktiga kraftkällor för mig, förutom maten och att vila rent generellt. Nu har jag sovit bra åtminstone en natt och det gör underverk. Att få ägna tid åt att läsa mycket ger mig också kraft.

Tre såna här ljuvliga blå sprider julig väldoft i mitt hem.

Idag ska jag emellertid göra lite mer nytta. Jag ska börja med att bädda, för det har jag inte gjort än, och sen ska mina växter få vatten. Alla utom mina tre blåa hyacinter – de växer och frodas ändå. Och doftar så underbart gott och juligt! Kanske ställer jag fram nån mer tomte också. Kanske. Men först blir det ett varv med dammsugaren. Det knastrar under Tofflans toffla, nämligen, eftersom nytt ströbröd inhandlades igår. Det nya ströbrödet skulle hällas på burk – och pappersförpackningen det låg i gick sönder i pipen. Inte många rumsrena ord kom ur Tofflans mun då. Däremot kom många smulor under Tofflans toffla, alltså.

Temperaturen har åter sjunkit idag, nu ner till cirka tre minusgrader. Gårdagen var grå, fjärde advent är solig. Jag borde kanske ge mig ut på en promenad, men hur roligt är det ensam? Jag kan ju inte släpa med mig James, den träskallen…

Dessutom fryser jag lite om fötterna, så jag tog, pinsamt nog, på mig vita tubsockar idag. Allt medan jag blickade upp mot min julstrumpa som hänger på insidan av sovrumsdörren. Strumpan är och förblir platt och tom i år. Tomtemor lämnar inget paket. Hon har anslutit till Tomtefar i himlen. Bara jag kvar här nere på jorden, ensam. När jag tänker på att jag är den enda som är kvar av min ursprungsfamilj blir jag väldigt ledsen. Så det ska jag inte tänka på nu utan i stället sätta fart och göra nåt med händerna. Det brukar hålla tårar och sorgliga tankar borta. Ibland.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.