Kära dagbok…

Ischoklad – köpt till jul.

Fredagen försvann i ett nafs, känns det som. Och det var inte för att jag hade jätteroligt. Jag bara var. Existerade. Det är sånt jag behöver ibland. Ensamheten kändes helt OK igår. Jag pratade med två personer – S på personalavdelningen på jobbet och tjejen i kassan på Tokerian. Det räckte bra med IRL-kontakter. Eller S pratade jag med i mobilen, förstås. Vi redde ut min frånvaro och min lön, för det hade blivit lite felanmält av mina kollegor. Efter att ha telefonköat i nära en timme till lönefolket fick S och jag kontakt. Och trots att S inte jobbar direkt med lön kunde vi få till korrekta datumen. Ibland känns det som om S är den enda det är ordning på där borta i Sluthagen. Märkligt också att problemet med att ringa in till löneenheten inte tycktes vara felrapporterat. Eller i vart fall fanns det inget driftmeddelande på jobbintranätet om detta… (Ja, jag börjar må bättre, tankarna rör sig i jobbfrågor).

På Tokerian minns jag idag knappt vad jag handlade mer än en burk ischoklad. Det är en tradition i min familj att alltid köpa ischoklad till jul. När jag var barn och mamma inte var på sjukhus gjorde vi knäck och chokladkola hemma. Men ischoklad köpte vi alltid. Inte vet jag när jag ska äta ischokladen – kanske på annandagen när jag är ensam. Det går i vart fall inte att spara den till nästa jul…

En stor del av eftermiddagen ägnade jag åt det fina brev med spännande innehåll som trillade in i postboxen igår. Framåt kvällen dukade jag sen fram räkor och tillbehör. Här skulle ätas! Ett halvt kilo stora räkor tinade jag. Som tillbehör hade jag babyplommontomater, avocado, kokt ägg, limeaioli, dill, brieost och rostat bröd. Jag mådde bra och tillät mig därför dricka ett och ett halvt glas vitt vin, det vill säga slatten som var kvar i kylen. Två bröd mumsade jag i mig och alla räkor. Sen fick jag… rätt ont i magen. Men å vad det smakade bra med de salta räkorna!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Magontet till trots hasade jag ut till soprummet med räkskalen. Det bara måste en göra, för det börjar snabbt att lukta illa annars. Till skillnad från somliga brukar jag inte heller ställa min soppåse utanför ytterdörren, utan jag bär den till det ställe där den ska kastas. Fredagar är det bara skit på TV, tycker jag, men jag var ändå lite sugen på att glo på nåt. Jag hade tur och hittade en film om Liberace. Den underhöll mig i två timmar.

En film om Liberace underhöll mig i två timmar.

Växten överlevde, men inte krukan.

Resten av kvällen vet jag inte vad jag höll på med, men plötsligt var det väldigt sent. Tröttnöten hasade ut i köket för att fälla ner persiennerna och gå och borsta tänderna. Som bonus lyckades hon riva ner en blomkruka så det blev jord över en fjärdedel av köksgolvet. Jag behöver inga katter som hjälper mig med sånt, alltså. Växten överlevde, till skillnad från krukan. Eftersom det var väldigt sent fick eländet sopas upp, inte dammsugas, så dammsugning står på agendan idag liksom införskaffande av en ny, stor terracottakruka. Trist, för jag hade inte tänkt gå ut idag – det har ju blivit vinter igen över natten…

Det blev vinter igen i natt.

Mina ursprungliga planer för dagen var att ställa fram mammas änglaparad på ekbyffén och kanske julpynta nåt litet ytterligare. Igår la jag på ett par juldukar eftersom ordinarie dukar ändå behövde tvättas. Jag hängde upp ett gäng vepor med julmotiv som mamma har sytt liksom den fyrkantige tomten som jag förfärdigade i lekis. Änglaparaden är kvar att försöka (åter)skapa, men det får bli efter dammsugning, dusch och handling.

Tomten med fyrkantig 
torso. Det gröna till vänster är inte fiskben utan granar. Verk av Yours Truly på lekis, c:a 1967.

Somnde sent, vaknade flera gånger i natt och gav upp vid sjutiden i morse. Jag känner mig trött, men jag kan ju vila mellan punkterna på min agenda idag. Den här lördagen började i vart fall på sedvanligt lördagsvis – med bok och kaffe på sängen. Av boken återstår nu cirka 80 sidor, så den läser jag kanske ut under dan.

En sedvanlig start på lördagen.

Det är dags att bädda och rota fram dammsugaren. Innan jag gör det lämnar jag dig med en bild på Lilla Tofflan, cirka tre år och rätt söt. Totalt bekymmersfri ler jag (lite tveksamt, dock) in i kameran. Pippilotter på trekvart, sammetsklänning med spetskrage. Jorå, jag var uppsnofsad för pappa tog mig till en fotoateljé. Det togs en serie bilder. Den här bilden blev, i förstorad utgåva, troligen en julklapp till mor- och farföräldrar, för den finns i ett antal exemplar.

På den tiden jag var söt, bekymmersfri och log.

Livet är kort.