Ett inlägg om ett brev och ett antal foton.
Det kom ett brev idag. Ett brev som gjorde mig både ledsen och glad. Ledsen för att så många är borta, glad för att jag känner mig mindre ensam.
Det kom ett brev…
Det var ett innehållsrikt kuvert. Jag slukade ALLT. Alla ord, alla bilder… Nu finns de djupt sparade i hjärtat – men bilderna finns också i datorn och SNART säkerhetskopierade till extern hårddisk. Hängslen & livrem & säkerhetsnål. Innehållet var nämligen… GULD värt. Och sånt ska en vara rädd om.
Vilken fin inledning…
Du får bara se de inledande raderna av brevet, resten är bara för mina ögon. Men utan att fråga fotograferna om lov tänker jag härmed lägga ut tre av bilderna. Ett stort och varmt TACK till mammakusinen C!!! För den som inte vet det kan jag avslöja att mammakusinen C var den man jag som barn utsåg skulle träda i min pappas ställe om pappa, av nån anledning, skulle lämna mamma och mig…
Mammakusinen C idag. (Han får skrika till om han inte vill förekomma på den här bloggen!)
Min mamma hade många kusiner, särskilt på sin pappas sida. (Häromdan slog det mig hur dåligt jag känner till kusinerna från mormors sida. Vet de ens om att mamma har gått bort..?) Det var i alla fall tre tjejkusiner som ofta hängde. På bilden nedan syns två av dem, min mamma till vänster och mammakusinen B, för övrigt storasyster till mammakusinen C, till höger. I busken till höger skymtar en vuxen och jag TROR att det är min mormor. Men säker kan en inte vara…
Mamma i vitt till vänster på bilden, mammakusinen B i gigantisk rosett till höger. I busken, vid högra grindstolpen, skymtar en vuxen, kanske min mormor?
Det fanns många bilder på den bifogade USB-stickan och många av dem har jag inte sett. Sorgligt nog är majoriteten av dem på fotona borta nu – men inte alla (och det är därför, för att några finns kvar alltså, som jag känner mig mindre ensam). Att många är borta gör bilderna extra kära. På bilden nedan finns ingen av dem kvar här på jorden. Bilden är från min pappas 50-årsdag. Själv fick han inte uppleva sin dotters halvsekelsdag. Då hade han varit död i nästan sex år.
Pappas 50-årsdag. Från vänster: Farmor, pappa, morfar, mamma, mammas farbror Bengt, mammas faster Ester, mammas farbror Harry och pappas moster Ljuba.
Tack rara, goa Chrille! Detta är ovärderligt!!!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Helt underbart med gamla slätfoton.
Du kanske ska börja släktforska?
Kramis
GillaGilla
Ja det är det. Nej, det gör mammakusinen B! Och min farfar gjorde det, han presenterade sina resultat i en bok – FÖRE internet!.. Mycket imponerande, han kom ner till 1600-talet.
GillaGillad av 1 person
Vad fint att få se din familj såsom jag minns dem när vi var små. 💕Jag kommer ihåg Karl-Erik när han kommenterade mina flätor. Han sa nånting om att han tyckte det var fint för det påminde honom om flickorna när han var barn. Gulligt minne! Men så minns jag honom spontan och dynamisk!
GillaGilla
Vet du, pappa Carl-Erik (Carl med C, mycket noga!) hade tics: han kunde aldrig låta bli att dra i folks flätor eller tofsar! Det var därför jag snabbt slutade med pippilotter. Det höll han på med hela livet. En gång ryckte han i en människas fläta på jobbet – och hon blev skitförbannad på honom. Ja han var sannerligen spontan och dynamisk, pappa.
Det var många fina bilder på stickan. Jag blev så glad för brevet. ❤
GillaGilla