Kära dagbok…

Det blev vinter i Uppsala igår.

Det blev plötsligt vinter här i Uppsala igår. När jag telefonerade med vännen FEM igår kväll hade Motala inte fått nån snö, men där var kallt. Här kom det snö och det blåste friskt hela första advent, fast temperaturen låg runt nollan eller strax under. Jag tog en bild genom köksfönstret och messade över till FEM. Måste nog tillstå att snön trots allt lyser upp och att det är rätt mysigt med adventsstjärnor och dito stakar. Nu har jag bara sånt åt framsidan. På baksidan är endast balkongen upplyst av en ljusslinga, men jag funderar på om jag inte ska sätta upp något adventigt i vardagsrummet och smårummen också. Hur det än är, så… Vidare i julpyntandets tecken gjorde jag rum igår kväll för en änglaparad på ekbyffén. Mammas och mina änglar tillsammans…

Ungefär fem timmar sov jag i natt. Jag vaknade klockan 6.15, det vill säga en kvart innan alarmet. För idag hade jag min första träff med psykologen på vår företagshälsovård. Självklart hade jag en del förväntningar och förhoppningar. Samtidigt har jag ingen som helst föreställning om att en psykolog är nån som skådar in i en kristallkula och säger sanningar – mycket av ”arbetet” får jag stå för själv.

Sanningar?

Ett tecken på att det skulle bli bra?

Nästan fem minusgrader visade termometern i morse. Jag skulle ju som vanligt åka bil, så det blev tjocktröja och höstjacka med handskar och halsduk som komplement. Det funkade bra. Tack och lov blir Clark Kent* snabbt varm både i kupén och i motorn! Gympadojorna, som min hälsporre älskar, fick jag emellertid byta ut mot mina kraftigare skor, de som sjunger på sista versen nu. Utanför min garageport hade nån tappat/lagt en ljusmanschett. Det tog jag som ett tecken, en hälsning, om att psykologbesöket skulle bli bra. Jag vill så gärna må bra, nämligen. Eller må… lite bättre, i alla fall.

Väntrumsväntan…

Jag hade kollat på nätet hur jag skulle åka för att hitta rätt. Det var inte svårt. Parkeringskostnaden var dyr som alltid här i Uppsala. Utanför den rätt fula, metalliska byggnaden stod en kvinna och förpestade luften genom att röka. Väntrummet var lika trist som alla väntrum. Ännu tristare var det att notera att vi var fyra som satt där och väntade – och alla var kvinnor. Mår aldrig män dåligt till kropp och själ? En del snorade, samtliga lekte med sina mobiler och jag kände lite halvpanik.

Prick kvar över åtta kom psykologen och hämtade mig. Vi gick iväg och jag kände mig lite osäker på var i byggnaden jag befann mig. Men… samtalet var bra och jag fick förtroende direkt.

Hemläxor!

Att få höra nån säga att de senaste tio åren i mitt liv har varit svåra, inte bara de sju, var som att nån plockade av mig en del av bördan. Ja… så är det nog… Jag har haft mycket sorg och det blev mycket svårt redan 2006 när min pappa hastigt gick bort genom drunkning. Det finns en hel del att ta tag i och bearbeta. Jag ska få hjälp att tycka om mig själv lite mer, till exempel. Acceptans av sorgen och det som har varit är ytterligare nåt att jobba med liksom sömnen och ätandet. Jag tror att jag får goda knuffar framåt av den här psykologen, men också att jag måste göra en hel del själv. Bland annat fick jag med mig en bunt papper hem att läsa och fylla i. Det handlar om sömn och ångest, men också om verktyg för att må bättre.

Det var emellertid inte bara pappersarbete jag fick i hemläxa. Ljus och frisk luft ska jag insupa, tyckte psykologen och pekade ut genom fönstret. När den här dan hade vaknat helt blev den alldeles solig och himlen alldeles blå… Nåja, jag ska göra en del innesaker – har bland annat bokat lunchträff med min teamledare till nästa vecka – och så lovade jag att skjutsa Fästmön till jobbet i eftermiddag.

Soligt och blå himmel idag.

Det känns som om jag har tagit ett steg framåt idag. Framåt mot att må bra. Sorgen finns där fortfarande, men nu gör jag åtminstone nånting för att jag ska känna mig lite bättre och kunna acceptera att det inte går att förändra vissa saker. Saknaden finns förstås också kvar. I skrivande stund städas mammas sista hem och hjärtat gråter. Men städningen måste göras och jag är så tacksam för den vännen som gör det arbete jag själv inte hade klarat av.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.