Kära dagbok…
Det har varit en helvetesnatt. Redan igår kväll började det. Eller den. Gråten och den tillhörande oron som jag arbetar upp till nåt… ovettigt. Och känslan av att vara ensam och övergiven. Då hade jag ändå telefonerat länge med Fästmön och lite kortare med vännen FEM på eftermiddagen och min Nästanbror på kvällen. Men när samtalen var slut tog jag också slut och tårarna vid. För mig är det inte konstruktivt att gråta som jag gjorde. Jag blir bara svag och tankarna snurrar. Jag ältar, ser inga lösningar. Det finns ingen fastställd plan, det påbörjas idéer som sen faller på att det saknas kraft. Det största problemet just nu är hur jag ska få de tunga och stora möblerna till Uppsala. Jag klarar inte av att lösa det, ordna det, mitt huvud är för rörigt. Jag bara önskar att pappa kom och fixade det hela. Men det var länge sen min pappa fixade mina problem…
Nattens utsikt.
Det bara regnar, jag bara gråter.
Det är många som har sagt att jag får ringa när som helst. Men jag vill inte överutnyttja människor och det kändes som om jag skulle klara av att vara ensam igår. Ja jag klarade ju av det, men priset var högt. Jag grät mig till sömns nånstans vid tvåtiden och vaknade runt halv sex. Det blir inte ens fyra timmars sömn. Tur att jag inte ska köra hemåt idag.
Det är så förfärligt det som sker. Inget som händer kan ändra nånting och nu är jag en centimeter från att ge upp totalt. Det finns ingen mening… Jag orkar inte… Klarar inte av att fatta beslut, planera. Bara en sån sak som kläder till begravningen… Det hänger svarta saker i garderoberna hemma, men allt är gammalt och missklädsamt och mamma skulle skämmas för mig. Jag önskar att jag var barn och mamma tog med mig ut för att köpa lämplig utstyrsel. Men det går ju inte.
Och det bara regnar ute. Mina tårar bara fortsätter att rinna. De är en piss i havet. Jag tror fan jag hoppar från Bron. Men nej. Idag klockan 14 ska lägenheten besiktigas. Jag står plikttrogen och tar emot vid dörren.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
När man går igenom livskriser så kan man inte ha kontroll på allt. Du måste ta hjälp, våga ta hjälp och inte tänka så mycket på konsekvenserna kring detta. Du är inne i en livskris och då kan man inte ha kontroll på allt, du orkar inte med det tillslut. På ett plan så måste du ”ge upp” vilket kommer att göra dig ännu starkare i framtiden. Du är inte liten och svag då, utan precis tvärtom! Ta kraft av andra nu, vi står där och väntar. När du gör detta, då klarar du det du måste bättre. Du får kraft till det praktiska och sådant som måste fixas nu. Ring, prata och få ur dig det smärtsamma. Det är vägen framåt och att släppa tankarna som du har kring att ”överutnyttja” människor. Det gör du inte! Om mina ord kan hjälpa dig, ring mig! Kramar om länge!
GillaGilla
Jo jag vet ju det, detta är ju inte den första livskrisen. De Sju Svåra Åren är nyligen över och jag hade hoppats på Sju Goda År. Jag försöker ta hjälp, men vissa saker går inte att ordna eller så måste jag själv lösa problemen. Men jag får gott stöd från vänner och Anna och jag har en fantastisk bilverkstad som har gett mig förtur på torsdag.
Jag sprider ut mina ringningar lite så behöver ingen känna sig överutnyttjad, men det är ändå så att det finns vissa jag pratar med i vissa ärenden/frågor etc. Ja, du fattar.
Nästa gång ringer jag dig!
Tack för dina omtänksamma ord!
GillaGillad av 1 person
Vännen! Vilken tuff natt! Jag tror att jag skulle skaffa något, om jag inte har det i garderoben, som är mörkblått. Det viktigaste är inte färgerna på kläderna utan att du följer din mamma til sista vilan. Hon ser dig och förstår hur overkligt allt är, ja och hur tufft du har det nu. Det sista hon skulle vilja, tror jag, är att du har ångest över kläderna. Lycka till med besiktningen och du kommer som du skriver klara av det, att det har ett högt pris syns antagligen inte! Förstår att det är komplicerat med möblerna och att du upplever det oöverstigligt.
Var rädd om DIG!
KRAM!
GillaGilla
Mörkblått går inte an på en begravning i Byhålan. Men å andra sidan kom jag ju ut i lokalblaskan här i lördags via mammas annons och musiken på begravningen blir inte helt sakral. Men nej. Svart. Jag har kavaj, byxor, men de måste provas eftersom jag nu antagligen har gått ner i vikt. Skor är ett problem pga hälsporren, så det får antagligen bli mina mörka gympaskor.
Möbelfrågan är ännu inte löst, fast nu får den vila ett tag, annars går jag igång igen och börjar älta och oroa mig.
Tack för din omtanke och kram!
GillaGilla
Åh vad jag känner igen mig, du beskriver känslorna så bra. Att man vill att någon annan ska ta över, känslan av att bara vilja släppa kontrollen samtidigt som man försöker forma en plan – utan att ens kunna tänka ordentligt.
Det finns inga tröstande ord. Jag har förstått att du vet vad sorg är och har upplevt tuffa händelser och tider förr, precis som många av oss andra. Och vet du vad? Det är där jag hittar min styrka, att jag vet att jag överlever, hur förbenat jäkligt det än är, så kommer jag att överleva. Ibland är det den enda strimma hopp man har, men det är en vackra strimma trots allt.
Tänker på dig!
GillaGilla
Jag tror nog att vars och ens sorg är ens egen, men det där med att en vill att nån annan tar över har jag hört många som känner. Just nu vet jag inte hur mycket elände jag orkar ta, känns det som. Samtidigt vet jag att livsviljan är nåt av det starkaste som finns.
Tack för dina vänliga och inkännande ord!
GillaGillad av 1 person
Instämmer lite i vad Marie skriver ovan. Att jag har gått igenom detta förr så jag överlever denna gången också. Det låter lite cyniskt. Kanske är det ett försvar som sätts upp. Gråt ”ger” inte mig något av värde heller. Bara huvudvärk , andnöd och ett tomt huvud och utmattad kropp. Inget som behövs när verkligheten ska tas itu med. Ang. kläder , är Byhålan så konservativ 😯 Jag skrev valfri klädsel i Syrrans annons . Den första begravning jag var på var Svart – tyngd av tung musik och alltihop var rent ut sagt hemskt. Så när min Mor begravdes hade vi ljus /valfri och alla hade något rött på sig , för Mamma sa alltid att hon avskydde svart och vi fick lova att ha rött för henne. ☺ Inga tomteröda tröjor, men en scarves/ett halsband/en brosch o.s.v. Tänker ofta på hur du har det nu men jag är så hemskt dålig på att vara ”uppmuntrande” och alla styrkekramar som fb svämmar över av känns mest menlöst. Men kram till dig och de dina ändå .
GillaGilla
I natt kände jag att jag inte vet om jag överlever det här också. Jag ville bara hoppa från Bron, typ. Gråt gör mig bara svag, fast samtidigt behöver jag få sörja ordentligt nu – det kommer ikapp en senare annars.
För mig är det helt OK med svart, jag vet att mamma tycker det också, även om hon i vanliga fall var färggrann. Men jag minns att hon sa att hon aldrig mer ville bära rött när pappa hade gått bort. Det kändes som ett svek mot honom om hon visade lite glädje i form av röda kläder. Men jag uppmanade henne att bära rött, för hon passade så bra i det till sitt bruna hår, sin hy och sina ögon.
Jag tackar för att du delar med dig av dina erfarenheter och för kramen. Eftersom jag inte finns på Facebook är jag inte precis överöst av styrkekramar. De jag får här känns dessutom väldigt äkta. Tack!
GillaGillad av 1 person