Kära dagbok…

Mammadofter i jackan och tröjan.

Jag har ännu inte kunnat göra mig av med mammas jacka och röda tröja. De hänger i hallen och jag går och sniffar på dem. Visserligen har jag tvättat tröjan, som var med på lasarettet, men mammadoften finns där fortfarande. Jag saknar henne så mycket, det går inte att beskriva i ord. Och när jag går runt här i hennes hem, i hennes fotspår, inser jag att jag aldrig mer kan berätta saker för henne. För det gjorde jag, berättade, alltså. Mamma var den jag litade mest på. Hon visste nästan ”allt”, utom hur jävligt det kändes när det var som värst under De Sju Svåra Åren. Fast hon fattade nog ändå, tror jag.

Under de här dagarna händer det saker och uppstår små märkligheter och lustifikationer som jag verkligen önskar att jag kunde berätta för mamma. Senast idag gjorde jag ett fynd som jag vet att mamma både skulle ha skrattat åt och uppskattat.

Den försvunna spegeln!

För ett bra tag sen lyckades mamma försnilla en bordsspegel. Den var ganska stor och hur hon än letade kunde hon inte hitta den. Jag gissade att den hamnat i nån garderob, bland alla miljoner kläder, under några plagg eller så, men Anna gick ju igenom alla skåp och nån spegel hittade hon inte. Nä, det var jag som hittade den och jag hittade den idag, när nästan alla skåp och lådor är genomgångna. Och vet du var spegeln låg? Under den sista lådan i köket jag gick igenom! Antagligen ringde det på dörren eller nåt medan mamma höll på att spegla sig och så var det bråttom med att stoppa undan spegeln. Men under en låda… Konstigt!

Mammas nougatgömma.

För övrigt har det visat sig att mamma har en massa andra gömmor. Jag ska inte berätta om alla ställen där vi hittade mediciner eller mängden förpackningar med pappersnäsdukar, men Fästmön hittade godis undansparat här och var. Mycket var inte längre lämpligt att äta. När sånt blivit utrensat av Anna återstod ändå en hel hylla med godis och snacks i ett av köksskåpen! Så idag tog jag mig till exempel en nougat till eftermiddagskaffet ur mammas gömma med fortfarande ätliga dubbelnougatbitar…

Att det är lättare att äta godis än mat det vet ju alla människor, men jag har faktiskt inte varit särskilt godissugen på ett tag. Jag kämpar fortfarande med maten, tuggorna växer i munnen, men jag äter – tack vare Jenny och Mia, som båda har levererat mat till mig för flera dagar. I kväll ska jag äta Jennys kycklingwok till middag och den kanske räcker även till i morgon.

En av mammas önskningar när hon var på lasarettet var att hon och jag skulle gå ut och äta Kinamat när hon blivit utskriven. Så blir det inte nu och det är jag jätteledsen för. Men sen i förra veckan har jag i alla fall med mig mamma överallt på sätt och vis. Nu hänger även hennes vigselringar i kedjan runt min hals tillsammans med ringar från pappa, farfar och mormor. Och vet du, en av mammas små ringar vill hela tiden krypa in i pappas ring – de passar perfekt ihop!

Mammas vigselringar hänger nu i en kedja runt min hals tillsammans med de andras samt ett kors.

Livet är kort.