Ett inlägg om en film.

Lördagskvällar ägnar jag gärna åt att läsa. Men ibland är det inte fel att titta på film. Trots 15 kanaler, eller hur många de nu är, är utbudet magert. Jag valde i alla fall att se filmen Jobs (2013) som gick på Sjuan. Filmen handlar passande nog om Steve Jobs – medan filmen pågick gick lördagen över till söndag – som faktiskt är äpplets dag! För den som inte känner till det är Steve Jobs grundaren av Apple.

Filmen skildrar Steve Jobs liv från universitetstiden och fram tills han återbesätts i rollen som vd för Apple. Steve Jobs skildras som en person som har svårt att vara underställd nån, vilket troligen var ett skäl till att han hoppade av sin universitetsutbildning. Så småningom satte han ihop sin egen datorverkstad med ett gäng utvalda i sina adoptivföräldrars garage. Tittarna får följa Steve Jobs från det allra första Apple-jobbet, alltså.

Det är ingen vacker bild som ges av Steve Jobs. Visserligen visas han som en karismatisk ledare, men också som en despotisk sådan med otroligt höga krav på sina medarbetare. Om galoscherna inte passade var det bara att lämna företaget. Som privatperson, i relation till kvinnor, framför allt, var han inte heller nån ”snäll” person. Så småningom blev Steve Jobs själv utmanövrerad från Apple, men kunde senare återvända – med ännu mera kraft – som vd.

Jag tycker att filmen, som ju är baserad på verkliga händelser och en verklig person, känns ganska sanningsenlig. Självklart glorifieras mannen ifråga liksom företaget, på sätt och vis, men bilden är ändå nyanserad: Steve Jobs var ingen lätt person. Det jag störs av är den otroliga övervikten av män i filmen och att kvinnor mest ses som problem. En gissning är att det faktiskt är en bild av Steve Jobs som människa, detta att han ansåg att män är pålitliga och kvinnor mest till besvär. Samtidigt känns filmen… väldigt amerikansk i sitt porträtt av en känd företagsledare.

Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort. Steve Jobs blev bara 56 år.