Ett inlägg om sånt som går att köpa och sånt som inte går att köpa.

Under många år lärde jag mig att leva på nästan ingenting. Eller mindre än en tredjedel av vad jag har i lön idag – netto, efter att skatten är dragen. Tro inte att jag klagar nu, det har varit en lärorik tid och jag är stolt över att jag har klarat ekonomin trots allt. Lite spännande har det varit, ibland har det varit… nära desperation. Men jag har klarat det! Det har varit en utmaning. Den största utmaningen jag håller på med idag är att hitta snabbaste resvägen till och från jobbet. Med bil. Då kan du ana skillnaden.

Den sista tiden har jag handlat en del… Ett visst uppdämt behov, men också gamla och trasiga saker som behövde bytas ut…

Mitt strykjärn gick sönder och jag kunde köpa ett nytt.

Och så den lyxiga parfymen… DEN var ju… inte nödvändig. Men härlig!

Den lyxiga parfymen heter Guilty och lite skyldig känner jag mig allt att jag köpte den…

En sån sak som kaffe behöver jag inte längre köpa på extrapris. Jag slipper billigt kaffe som jag får ont i magen av och har råd att köpa gott och ja… lyxigt kaffe också.

Kaffe av dyrare sorter.

Mitt duntäcke och min kudde var totalt utslitna. Jag kunde köpa nytt! Jag behöver inte frysa när jag ska sova i vinter.

Ett nytt duntäcke, en ny kudde och ett underlakan har jag köpt. Nu slipper jag frysa i vinter.

I lördags köpte jag mig en jacka. En höstjacka. Jag, som nästan aldrig köper kläder… Nu slipper jag använda tunna luvatröjor när temperaturen kryper neråt och jag behöver inte heller låta min fina skinnjacka (som jag köpte för en lön för ett tillfälligt arbete jag hade för tre år sen) bli förstörd av ösregn.

Min höstjacka är varm och står emot regn.

En ny mobil köpte jag den här månaden. Inte den värstaste värsta, men en bra och pålitilig mobil med mycket minne så att jag kan fota och spara bilder. Min gamla fick jag ladda hela tiden och många appar fungerade inte optimalt på den.

En iPhone SE blev min i början av månaden.

Jag har arbetat hårt och länge för att kunna köpa den senaste tidens saker. Jag har slitit i Sju Svåra År och nu vill jag njuta en liten, liten stund av Ett (?) Gott År, i alla fall.

Men… jag tänker också dela med mig. Om min provanställning övergår i en tillsvidareanställning ska jag skaffa minst ett fadderbarn. Vidare ska jag ta hand om en del av mammas räkningar, för hon har verkligen ingen fet pension.

Och sen glömmer jag aldrig att det bästa i livet faktiskt inte går att köpa för pengar – kärlek, vänskap, lojalitet, omtanke… Den här underbara rosen som växer utanför min port får symbolisera just detta att det bästa i livet inte går att köpa för pengar men är samtidigt gratis. Den står som en symbol för vännerna som inte svek i motgång och för kärleken, för Anna, som inte lämnade mig trots De Sju Svåra Åren. Vänta bara, jag ska dela med mig till er alla, på ett eller annat sätt. För att ni aldrig gav upp hoppet när min tro var så svag att jag bara ville göra slut på den underbaraste gåvan av alla: livet. Tack!

Den här tillhör det bästa i livet. Rosen går inte att köpa, men den är gratis att beskåda.

Livet är kort. Det är en gåva.