Ett inlägg om en bok.

Sofie Sarenbrants böcker upptäckte jag för tre år sen. Mitt första intryck var väl typ godkänd men inte mer när jag läste den första boken om polisen Emma Sköld, Vila i frid. Jag hängde upp mig på en del språkliga konstigheter, men även på dåligt uppföljda villospår. Alla förtjänar en andra chans – även etablerade deckarförfattare – och när jag läste den andra boken i serien,  Andra andningen och den tredje, Visning pågår, blev det full pott för författaren, enligt min mening. Igår läste jag ut den fjärde boken, Avdelning 73. Det var liksom dags att göra det eftersom den femte boken i serien är alldeles nyutkommen…

Emma Sköld vaknar i en sjukhussäng utan att veta var hon befinner sig och hur hon hamnat där. Det sista hon minns är en ridtur. Den ridturen tog hon fem månader tidigare… Familjen blir förstås överlycklig när Emma återvänder till de levandes tillvaro efter nästan ett halvår i koma. Hennes sambo Kristoffer har tagit hjälp av en ex-flickvän med sin och Emmas lilla dotter, spädbarnet Ines. Fast det har han förstås inte berättat för nån. Emma minns inget av olyckan, men efterhand får hon minnesflashar. Självklart uppstår frågan om det verkligen var en olycka (annars blir det ju ingen deckare?!). Och om inte, är hon säker på avdelning 73..?

Det här är en deckare i sjukhusmiljö. Emma befinner sig i sjuksängen genom hela boken. Hennes förtvivlan när kraften inte finns där eller orken är otroligt bra skildrade. Att ligga hjälplös med slangar i kroppen och inte kunna… Ja, jag ska naturligtvis inte avslöja vad som händer i boken. Men just skildringen av maktlösheten och utsattheten hos Emma är en av den här bokens styrkor.

Jag tycker att boken börjar väldigt starkt, vilket gör att jag slukar den. De korta kapitlen gör boken möjlig att läsa även korta stunder, nämligen. Men sen kommer cirka 100 sidor när jag – eller författaren? – tappar tråden. Det handlar om så mycket annat, på nåt sätt. (Att säga att boken är en fristående del i serien är inte OK, tycker jag. Böckerna måste läsas i tur och ordning för att en ska kunna följa med i skeendena.) Mot slutet av boken blir det förstås spännande igen, eftersom jag ju vill veta hur det går. Samtidigt känner jag att det som leder fram till slutet och själva slutet känns aningen ihoprafsade.

Toffelomdömet den här gången blir högt. Det är en riktigt spännande bok, men ingen fullpoängare. Jag tror att Sofie Sarenbrant kan bättre.

Livet är kort. Ibland är det så spännande också, även om spänningen är fiktiv.